På frågan vad allt man smidde i smedjan är det svårare att svara? Ett sätt att undersöka smedjans, ässjans eller järnframställningsugnens processer är av det från marken hittade järnslagget. Man kan göra en metallurgisk undersökning dvs. en SEM/EDS- undersökning av järnslagget. I en sådan undersöker man slaggets uppbyggnad med ett svepelektronmikroskop förenat med en grundämnesanalys gjord med röntgenanalysator. (Blakelock 2012, 2013; Ikäheimo 2013; Oinonen 2012; Moilanen 2010; Peets 2003). Forsbys, Virasforsens, Abborfors, Hundbergets och Klåsarös järnslagg undersöktes i Helsingfors dateringslaboratorium och i Jyväskylä Ambiotica laboratorium (Dateringslaboratoriet/Oinonen 2012 och 2013). I undersökningarna märkte man att slagget från Virasforsen, Abborfors och Forsby hade en förhöjd manganhalt, högst i provet från Forsby. Mangan löses i slagget huvudsakligen i järnframställningens reduceringsprocess i temperaturer över 1400 oC, men i en process använd av en smed sker det ingen upplösning i någon större grad. Att skilja olika järnbehandlings- och järnframställningsprocesser från varandra med hjälp av slagg är utan en grundämnesundersöking svårt eller till och med omöjligt, beroende på processens fraktala natur. Av denna orsak blir tolkningarna obönhörligt osäkra (jfr. Grandin 2010; Traffaut 2008; Pleiner 2000, 2003).


  

















































 

De första platserna som hittades i Abborfors är märkta med röda pilar på kartan. Källa: Trafikverket/Sydstra Finlands NTM-central.

En tredimensionell laserpejlingskarta över Abborfors visar höjdskillnaderna (de gula cirklarna) och den

tusenåriga hamnens skyddade läge. I det övre hörnet till vänster invid det stora flyttblocket ligger ruinerna efter den smedja som fanns i Sjöforsen under 1500-talet. (KM 35791 och KM 36034). Ytterligare uppgifter om laserpejlingen www.geologinenseura.fi/geologi-lehti/2-2010/nenonen_et_al.pdf. © Maanmittauslaitos, tillstånd nr 628/MML/11 Grundkarta © Maanmittauslaitos tillstånd nr 628/MML/11

En symmetrisk s.k. bottenskålla från en ässja, med ung. 80 mm:s diameter. Den blågröna glasyren tyder på höga temperaturer över 1100 C°. Till höger slagg som svalnat utanför blåsmunstycket. Profilen tyder på att blåsmunstyckets diameter varit ca 10-15 mm. Det kan också vara fråga om ett lermunstycke på eng. tuyure. Under skyddsutgrävningarna i september hittades ytterligare stora mängder slagg samt därtill ca 30 st hela bottenskållor. I en del av slagget verkar wüstithalten vara (ljusmikroskopundersökning) mångtiofalt större än halterna i smedjeslagg, vilket kan tyda på att en del av slagget är smältslagg från skrotjärn eller järn tillverkat på annat håll. Det är också möjligt att smeden använde nordeuropeiska råvaruämnen. Den i början nämnda knivens datering kan tyda på detta (se Pleiner 2005). Å andra sidan är manganhalten i en del av slagget klart förhöjd, så möjlig järnframställning kan inte uteslutas. På övre bilden till höger finns sintrad lera ur slagget i härden. Den runda profilen tyder på att man framför ässjans eldstad har använt ett runt munstycke av lera (eng. Tuyere brick) och att man genom hålet i mitten blåste luft i ässjan. (jfr. Grandin 2006, 2009 och 2010; Pleiner 2005 och Peets 2003).

På den stig som leder från Sjöforsen till hamnen hittades olika hästtillbehör, så som ett spänne från en sadelrem (KM 39605:2) betslar (KM 39605:19) samt fragment av betslar. På stigen som ledde till hamnen från öster hittades en liten bågkantsko av merovingertyp, som kan vara av betydelse i fråga om dateringen. Skon har fullständigt oxiderat till magnetit och den är kanske till och med en av vårt lands äldst kända hästskor, kanske till och med från vikingatiden. På terassen hittades också spikar.

I väggen på den provgrop som arbetsgruppen grävde i hamnens västra del syns ett medeltida 25 – 30 cm tjockt kulturlager, sotjord, ränder av smutsjord samt rödaktiga färgfläckar. Enligt Museiverket fanns det ingen kulturjord på området. På området som blev förstört under skogsvägens svängplats fanns kanske en husbotten, lägerplats, avstjälpningsplats eller annat? Platsen förstördes vecka 44 och man hann inte undersöka den noggrannare. Museiverket grävde senare några provgropar utanför platsen för att fastställa områdets utbredning.

Nitar, stukade spikar och knivblad som hittats på hamnområdet. I den tredje spiken från vänster i nedre raden finns en tätningsbricka tillverkad av nässelfibrer. (URL: http://mis.historiska.se/mis/sok/exhib.asp?sm=11_0&uid=29031&id=51518). Se också Lang 2007, Zori 2007, Michelson 2008, Bill 2009.

Slagget innehåller smälta bitar av stål med hög kolhalt, som kanske härstammar från återanvänt järn. Man kan tillverka kolstål också i en ässja genom att glödga järn med låg kolhalt.

I slaggets mikrostrukturer kan man se wüstitpartiklar (vita) bland fajalitkristaller (ljusgråa) och glasmatris. De svarta partierna består av gasbubblor.



Sannolikt ett skaft till en smedjetång eller en eldgaffel, som brustit vid nitningsstället, ca 35 cm lång. Berättar liksom järnslagget om smedjeverksamhet vid hamnen i Abborfors.

Utanför hamnen hittades bl.a över 20 cm långa kölspikar och bildens ca 40 cm långa båtshake. Det brustna 14 x 25 mm långa nålhuset är av brons och på det har ingraverats text eller mönsterstreck (KM 39598:1). Ovanför båtshaken finns ett fragment (5,5 x 15 x 62 mm/24,3g) av ett lyraformat eldstål KM 39598:2).

På andra delar av området hittades senare mera pilspetsar av järn, såsom en av den sällsyntare platta modellen, som har en liten triangelformad egg med hullningar och diagonalt i eggens riktning finns ett platt hopklämt blad, samt en symmetrisk trombformad pilspets. Den senare hör till den typologiska gruppen 3BIX, av vilken har hittats ca 10 st fram till år 1979. Fyra av dem hör till järnålderns yngre grupp, men sex spetsar har hittats bl.a. i Kurkijoki, Janakkala, Lieto, Pihtipudas och Pudasjärvi, där det förekommer även föremål från korstågstid och medeltid (Hiekkanen 2011)

    Med anledning av fynden gjorde Museiverket försöksutgrävningar 7.7 – 8.7.2011, då man grävde fram den stensättning som arbetsgruppen funnit (Vanhatalo 2011). På ett område på ca 400 m2 hittades ett tiotal järnföremål och i utgrävningens slutskede helt överraskande järnslagg, som inte hittats tidigare med metalldetektorerna. En del av fynden var redan då de hittades svårt förstörda av korrosion. Kvar fanns endast rost och magnetit. Arbetsgruppen hjälpte forskarna att lokalisera metallföremål med två metalldetektorer (KM 40395).

Stenläggningen var litet högre än den omkringvarande sluttningen och i ena ändan fanns en förhöjd stensättning, som möjligen kunde vara underrädet till bälgarna eller ugnens bottenstenar?
    Stensättningen kunde även höra till smedjans golvkonstruktion eller smedjans nedrasade stenväggskonstruktion, (McLaren 2011; Tervali 2010; Pleiner 2005; Póllu 2005; Creutz 2003; Peets 2003; Sherby&Wadsworth 2000) även om stenläggningen var märkbart ojämnare i jämförelse med t.ex. stenläggningen i Hovinsaari. Stenarna var radade på moränen och mellan dem fanns flint- och kvartsavslag samt en blybit med ett hål i ena ändan. Museiverket lät göra en radiokolanalys av koljorden, som fanns mellan stenarna i stensättningen, vid Uppsala geo-arkeologiska laboratorium. Den visade åren 1210 – 1285 calAD (Ua-43922.jpg). Arbetsgruppen lät också göra en radiokolundersökning i ett dateringslaboratorium av träkolet, som man plockat runt pilspetsen, men det visade på bara drygt 100 år (HELA:2715).

   

På den lilla holmen mittemot det västra fyndplatsen hittades bl.a. en förtöjningsögla till en båt.

Objekten på hamnens norra strand förstördes av den bullervall som byggdes invid motorvägen V7/E18, och den skogsväg som drogs invid denna. Skogen kring Smedjebacken, på fotografiet markerat med en gul rektangel, fälldes måndagen 19.9.2011.

På samma holme finns en platå h. 3m också på den västra sidan. Där hittades en symmetriskt rombformad pilspets, där bladets ås ännu syns. Pilspetsen hör till den typologiska gruppen 3BIX och sådana har före år 1979 hittats ca 10 st, varav 4 hör till gruppen yngre järnålder och 6 har hittats från platser (Kurkijoki, Janakkala, Lieto, Pihtipudas) där det också finns föremål från korstågstid och medeltid (Hiekkanen 2011).

En gammal nyckel hittad mellan stenarna på samma udde. Man antar att skivlås och nycklar av järn blev vanliga på kustområdena fr.o.m. 1500-talet, då man började hämta lås från Tyskland till Sverige och därifrån vidare till Finland. Under samma tid användes även lås med träbeslag. Senare blev storbladiga järnnycklar med rörskaft, såsom nyckeln på bilden, vanliga (Kolehmainen 1988). Motsvarande rörbelagda nycklar har i England daterats till 1200-talet, så nyckeln i Abborfors kan vara av äldre datum (bl.a Ottaway & Rogers 2002).

Abborfors


Fornhamnen i Abborfors hittades hösten 2010 då man på  kanten av en sandkulle vid det skyddade sundet på Haasiauddens norra strand med metallsökare hittade två för järnålder/vikingatid typiska pilspetsar av järn, spikar och hästdon (KM 39511, 39597, 39604 och 39605). Enligt vägbolagets planeringskartor fanns fyndplatsen mellan bullervallen och en ny skogsväg på södra sidan om motorvägen Forsby – Kotka E18/V7, som skulle byggas.  Fynden hittades  inte helt av en slump, för besöket i terrängen föregicks av en noggrann genomgång av både kartanalyser och dryftande av viktiga förhållanden  och i detta fall också för hamnplatsens förutsättningar för järnåldersbosättning.  Museiverket hade år 2005 gjort en arkeologisk inventering av motorvägens landskapskorridor (merikoski2005.pdf).

        Efter fyndet  undersökte man området noggrannare med hjälp av två metalldetektorer och efter ett par timmar hade man registrerat hundratals signaler på ett ca 100 x 300 m stort område. Huvudsakligen visade signalerna på att det fanns järn- eller blyföremål i marken. Höjdkurvan på 2 – 5 m gav en god anledning att misstänka en järnålders eller en medeltida plats, eftersom landhöjningen i Kymmenedalen är ca 2 mm i året (Saarnisto 2013; Miettinen; Eronen; Hyvärinen 1999). Man informerade Museiverket om de nya fynden följande vecka, men först fem månader senare i maj 2011 besökte en forskargrupp från Kymmenedalens landskapsmuseum platsen under ledning av en arkeolog på uppdrag av Museiverket. Gruppen tog några jordprov med borr, men enligt forskarna fanns det ingenting på området som ens tydde  på medeltida verksamhet och enligt gruppen kunde man inte upptäcka några kulturlager (Kaskinen, Naakka, Kykyri 2011).

        Enligt experterna var området inget fornlämningsområde, så arbetsgruppen fortsatte undersökningarna på egen hand. Efter att forskargruppen lämnat området hittades flera föremål typiska för järnålder och/eller folkvandringstid, såsom ett skaft av en smedjetång eller kolspade, båtnitar av järn, stukade båtnitar, kniveggar, stämjärn, isbroddar, ovala eldstål samt ett fragment av ett smaleggat kastspjut av Petersens E- eller V-typ. Den i fastsättningsholkens bas avbrustna eggens ursprungliga längd torde varit ca 22-25 cm. Typen påminner bl.a. om den på Luistari gravfält hittade (nr 281) 255 mm långa spjutspetsen och i någon mån också om den spets  (TYA 544:204), som hittats på brandgravfältet  i Raisio, Ihalan Siiri 1. Fastsättningsholkens avbrutna bas och eggens kvastformade profil kunde urskiljas, trots stark korrosion (Uino 2011). Den korta varianten av kastspjuteggen antas ha spritt sig till östra Finska viken och Karelen ca omkring 1000-talet, möjligen från Estland eller Skandinavien. I en järnåldersgrav i Lila by nära Viru-Nigula i Wierland (Virumaa) hör en liknande spjutspets till fyndföremålen (Taver 2011; Uino 1997, 2003 och 2011; Mandel 1991; Lehtosalo-Hilander 1982 ; Kivikoski 1973 och 1951; Kirpichnikov 1966; Aspélin 1992 [1877- 1884]).

Vid prov- och räddningsutgrävningarna på Smedjebacken upptäckte man en ihopfallen ässja eller järnsmältningsugn, som var byggd mellan två stora stenar ( bilden uppe till vänster). Framför ässjan hittades rikligt med slagg (KM 40214). Vid utgrävningarna hittades åtminstone två lerfodrade gropugnar eller kanske en förvaringsgrop av svetssand samt många sk. bottenskållor (se övre bilden till höger). Största delen av slagget hittades nedanför den stora stenen till höger. I november 2011 hittade arbetsgruppen mera slagg bakom den stora stenen till höger. Under år 2012 hittades ytterligare slagg. Man hann dock inte bestämma arbetsområdets hela storlek innan det blev förstört. Slaggets rikliga omfattning tyder i alla fall på att smedjeverksamheten pågått under ca 100 – 150 års tid.

En handborr i vars platta ända har fästs ett i handen passande träskaft.

Smedjebacken förstörd 15.4.2012.

Havsytan på fornhamnsområdet i Abborfors var ca 2,5 m högre före vikingatiden än idag, så även större båtar kunde anlöpa till Smedjebacken. Med anledning av båtnitarnas mått har man i hamnen möjligen reparerat större över 10 m långa båtar och till de yttre holmarnas bryggor kunde t.o.m. 15-18 m långa båtar anlöpa. Möjligen fraktade man lax med 1200-talets koggar? I och med landhöjningen ledde under medeltiden ett näs till den största holmen och större båtar förtöjdes vid hamnens östra och västra kanter. Troligen måste man redan under tidig medeltid på 1200-talet muddra fåran som leder till Smedjebacken djupare. Fåran syns ställvis ännu idag. Med stigar kunde man komma till det övre loppet, till Sjöforsen, Rökhusforsen och Kuuskoski. Under motorvägen, bullervall och skogsväg blev områdena mot stranden: (kartta.jpg). I ådeltat förekommer flera arkeofyter och rariteter, såsom vildris (Leersia oryzoides) och den gamla medicinalväxten hampflockel (Eupatorium cannabinum). Man har förmodligen redan under tidig medeltid på 1200-talet, och senast på 1300-talet, varit tvungen att muddra upp den fåra som leder till Pajamäki, och man kan ännu i dag delvis skönja den gamla flodfåran. Man kunde längs olika stigar ta sig fram till det övre loppet i Merikoski, Savukoski och Kuuskoski. De avsnitt som vätter mot stranden blev under den nya motorvägen, bullervallen och skogsvägen. Flygfoto: Trafikverket/Lentokuva Vallas Oy.

Två lyftkrokar av järn hittade på hamnområdet (KM40016:2).
Den nedre bildens krok kan eventuellt vara en slädkrok el. dyl.


Den vikingatida brandgraven finns uppe på en kulle vid foten av ett flyttblock med en rak vägg. Enligt arbetsgruppen sattes den avlidne i bålet med fötterna mot sydväst i riktning mot bildens vänstra kant.

Magnetiskt wüstitslagg hittat framför ugnen i Abborfors. Slaggets färg, magnethalt, den stora wüstithalten, sidostenens form och gasblåsorna tyder antagligen på järnframställningsslagg. I Smedjebackens närhet djupt i sanden (30 cm) hittades 2011 ett ca 0,7 kg vägande stycke av en smältjärnstacka. (bilderna nertill), vilket kan tyda på att man i Smedjebackens ässja smälte lämpligt smidesjärn genom att blanda smältjärn i skrotjärn? En del av slagget är klart lättare än smedjeslagg eller ässjeslagg. Det är möjligt att Smedjebackens ässja till sin stenkonstruktion är en s.k. järnhytta. Man fortsatte år 2013 att göra metallurgiska- och grundämnesundersökningar av de föremål och mineraler som hittades på området kring slagget och smedjan och i undersökningarna deltog forskare från flera länder.

Motorvägens bullervall och skogsväg vid Smedjebacken 31.3.2013.

Mellan bullervallen och skogsvägen på den förstörda Smedjebacken hittades 2013 mera kniveggar, en brusten spets av en långkniv, spikar, isbroddar, en båtnitsbricka, bränt ben samt bly. Intressant är också en bit svinhud, igenom vilken en stor järnspik slagits och bältesspänne (KM40016:1).


Då arbetsgruppen hittade lerkärlsbitar meddelade Helsingfors Universitet om behovet av tilläggsundersökningar, varefter Museiverkets provgrävningsgrupp gjorde räddningsutgrävningar 12.9 – 16.9.2011. Som en av grunderna till beslutet skrevs ”utomståendes intresse” I samband med dessa visade det sig att Smedjebacken var mer omfattande till arealen än man först hade antagit på basis av de första provutgrävningarna. Man hann dock inte helt utreda de nordligaste delarnas omfattning innan platsen förstördes. Under utgrävningens gång fick man tilläggsdramatik, då stora träd höggs bara 5 – 10 m ifrån arkeologerna, som arbetade på utgrävningsområdet. Efter räddningsutgrävningen, under tiden september till november, hittade arbetsgruppen på samma plats mera slagskärvor, keramik (se nedan) samt bottenskållor från en ässja. Under samma tid skrev Museiverket en promemoria, enligt vilken platsen inte kan dateras av de föremål som hittats och att motorvägens byggplan därför inte behöver ändras (Ranta2011.pdf). Arbetsgruppen hade häremellan hunnit föreslå för de inblandade att bullervallen skulle kunna ersättas med ett bullerskydd på ett ca 100 m långt område, vilket skulle ha sparar hamnens norra del från att förstöras. Man reagerade inte på något sätt på förslaget.

Kuva: © Kymmmenedalens landskapsmuseum, Marita Kykyri

Två ovalformade pilspetsar från Abborfors, Smedjebacken. Pilspetsar hittad på av järn användes under merovingertiden ända fram till korstågstiden


En del av ett kastspjut av Petersens E eller V-typ Smedjebacken.

Smedjebacken finns ganska precis mitt emellan motorvägens bullervall och en skogsväg. Båtarna kunde på 1200-talet ta sig från stranden till smedjans strand längs en båtränna, som senare troligen muddrades djupare. Högre upp syns platsen för den nyare bron, som ledde till Sjöforsen. Sommaren 2013 hittade man bitar av en träbåt bredvid båtrännan.

Den vikingatida brandgraven, som finns i östra delen av hamnen, hittades av en slump då man gick igenom hamnområdet med metalldetektor (KM 39511;1-5). Meningen var att utreda hur långt åt öster hamnområdet sträckte sig då ett flyttblock med en rak vägg och sprickbildningar lockade till att utforska omgivningen noggrannare (jfr. Taavitsainen 1991). Bredvid det stora flyttblocket hittades med metalldetektor en yxegg av järn (KM 39511:2) och en kniv (KM 39511:3) bredvid varandra under den raka väggen. Fynden väckte först tanken på en vaktplats (se nedre bilden), där föremålen av någon anledning hade glömts kvar? Jordmånen var grov sand färgad av sot och kol och föremålen fanns på 15 cm:s djup vågrätt enligt den nedre bilden. Från stenen var det både fin utsikt till Abborforsviken, som sträcker sig djupt inåt landet, och mot Storsundet, så man kunde upptäcka segel som uppenbarade sig vid horisonten.

        Yxegg och kniv var också vapen använda i närstrid, så tanken stannade kvar och störde över vintern. Var det ändå frågan om en vikingatida eller korstågstida gravläggning, sådana som har ansetts tyda på åtminstone tillfälliga stopp och som är relativt vanliga i fornhamnar (Mägi 2004, 2011 0ch 2013)? Eller hade vi hittat ett större fältgravläggningsområde, som hört till en strandby grundad av svenska invandrare? (jfr. Haggren 2011; Salminen 2011; Lavento 2005; Miettinen 1998; Huurre 1992; Lehtosalo- Hilander 1985 och 1988)?

        Yxor, av en liknande vikingatida typ, har påträffats bl.a i Ylöjärvi (KM 19901:210) och i Käkisalmi slott (Saksa 1998), i Lettland, på Gotland och i Sigtuna och likaledes ett exemplar i Stenbylund och Östgötland i Sverige. Också på bottnen av floden Thames nära London hittades på 1920-talet åtta yxeggar och i en av dem finns öron på skaftsidan av samma typ. Ögats genomskärning är triangelformad. Yxans mått är: längd 160 mm, eggryggens längd 46 mm, bredd 29 mm, eggmynningens bredd 120 mm och vikt 435,5 g (piirros.jpg). Största delen av de yxor som hittats är från manliga gravar. Yxan från Thames anses ha samband med Óláfr Haraldssons legendariska anfall av bron i London år 1014 och den är daterad till 987 – 1032 e.Kr.

        Den delvis av brandpatina svärtade yxan i Abborfors är ett mellanslag av en stridsyxa och en poleaxe. Sådana användes från vikingatid till korstågstid. Senast i slutet av 1200-talet började man istället för öronskaftade yxor använda yxor med en 3-5 cm s.k. krage, som delade slagkraften jämnare till skaftet. Smederna kunde fortsätta använda modellen, som konstaterats både vacker och effektiv, under många släktled varvid kunskapen gick från far till son. Just därför är det svårt att datera bara en yxegg. Så arkeologerna gissade Abborforsyxans datering till allt från 800-talet ända till 1400-talet. Enligt källmaterialet visar största delen av dateringarna av motsvarande yxor i Östersjöländerna och i Skandinavien på vikingatid ca 900 – 1100- talet.

        Yxan passar både till att snida trä och som vapen vid närstrid.; om eggen var vass och av bra stål kunde man, genom att hålla i yxan i yxhalsen, snida också träfogar till båtar, vilket krävde extra noggrannhet. Skaftet sätter dock sina egna begränsningar för täljning. Yxan hörde förutom borr, hyvel, sågar, mejslar och knivar till båt- och husbyggarens basarbetsredskap, vilka han inte klarade sig utan och utan vilka han inte kunde utöva sitt yrke. Så här har man bl.a. tänkt om den skandinaviska skäggkniv TYA 642:2904), som hittades i utgrävningarna i Mulli i Raisio och som daterats till åren 980-1100 och vars egg har en bredd som gjort att den ansetts vara en arbetsyxa. Yxeggen från Abborfors är däremot aningen för neråtböjd och bakåtböjd i förhållande till skaftet, för att slagkraften skulle räcka till hård användning utan risk att eggen skulle gå sönder eller att skaftet skulle brista. Å andra sidan visar böjningen att vapnet passar sig utmärkt till en kastyxa. I vikingarnas kastyxor, avsedda endast till att slå skallar i klyv, var bettet ännu bredare och i några, sannolikt danska, modeller fanns dessutom ett hål ovanför bettet, där varjagikrigarna fäste ett skydd sytt av ett tjockt skinn. Av yxan håller man på att göra en noggrann rekonstruktion, gjord av järn och stål framställt i en lerugn.


Att man med den avlidne i gravarna lagt vapen, såsom yxor, knivar eller svärd visar, nästan utan undantag, att den avlidne har haft en särställning i samhället, (bl.a. Wessman 2010; Kriiska & Tvauri 2007; Raninen 2005; Mäntylä 2005; Peets 2003; Creutz 2003; Pedersen 2002; Uino 1997 ja 2003; Hœjbjerg 1991; Selirand 1989; Trotzg 1985; Lehtosalo-Hilander 1982; Eldjárn 1956). Det var utan tvivel mest soldater som använde stridsyxor. Yxor och knivar var däremot vanliga arbetsredskap men på samma gång också närstridsvapen, med vilka man kunde försvara sig själv. Kanske det var en skicklig lokal timmerman eller båtbyggare som ägt yxan? Kanske den avlidne var en av kronorättigheter åtnjutande hamnkapten, en smed eller till och med en laxaristokrat, som ledde de lokala böndernas laxfiske och skötte om indrivning och vidarebefordran av skattefiskar? Eller var det kanske en resenär som dött under vikingarnas österfärd och som fått sin sista viloplats i Abborfors? Och var den avlidne en kvinna eller man? Skulle en kvinna i stället för ringspännen ha fått med sig i graven en oval spännbuckla eller sådana typer av spännen som hittats främst i kvinnogravar (jfr. Lehtosalo-Hilander 1982, 2000; Edgren 2000)? En röntgenbild kan avslöja möjligt metallurgiskt järn och de symboler som utvisar ägarens ställning. Framför allt skulle en röntgenundersökning ge svar på den metallurgiskt intressanta frågan huruvida det vid eggändan har ässjesvetsats en enskild kolstålslamell?

        I augusti 2012 gjordes en provgrop på platsen, ur vilken man på 30 cm:s djup hittade i hård värme vittrade vassa stensplitter och brända benflisor, kolsmulor, mörk sotjord, ett exceptionellt tunt (2 x 25 x 65 mm/8g) ovalt eldstål (KM 39511:4), ett litet fragment av ett bränt bronsföremål (KM ?), en bronslänk (KM ?), ett fragment av en nållänk samt ett till hälften smält hästskospänne daterat till vikingatid (KM 39511:1) och som enligt Museiverkets expert var ett s.k. vallmoknoppspänne (Ruonavaara 2012). Modellen på knoppen på spännet är ändå i genomskärning betydligt plattare än en vallmoknopp, så det torde vara fråga om en tillplattad variation. Spännet har delvis smält i bålets hetta och har då öppnat sig osymmetriskt då spänningarna släppt. Motsvarande spännen har hittats bl.a. i Luistari gravfält (Lehtosaari-Hilander 2000) samt i Hablingbo och Halla bro, Ösel (Mägi 2002, 2004) och Gotland (Föremål 477611, SHM 7582:25a), vilka alla är daterade till vikingatiden 800-1100. Forskare vid Historiska museet i Stockholm daterade Abborforsföremålen till vikingatid 900-1100. (Hedenstierna Johansson&Andersson 2012).


    

Ben hittades i provgropens botten mindre än 50g. I den osteologiska undersökningen gjord vid Helsingfors Universitet tillhörde benen en vuxen människa, men könet kunde inte fastställas. Anatomiskt kunde endast två bitar identifieras, den ena av en höftkota (vertebra lumbalis) och den andra av ett revben (costa) (Salo 2012). Varför fanns det så få ben? I några av Östersjöområdets brandgravar har det hittats ännu mindre benmaterial, någonstans endast 3-5g (Mägi 2013). Dog den avlidne någon annanstans? Brändes endast vissa bestämda kroppsdelar på bålet, som arkeologerna traditionellt har tänkt (Rebay- Salisbury 2010)? Eller samlade den avlidnes släktingar ihop benen efter begravningen för att föra dem till släktens hemtrakt t.ex till Tavastland, Estland eller Gotland? Vilka kroppsdelar skulle i så fall ha förts från en plats till en annan; då man i alla fall kunde känna igen delar av mellankroppen och ben från höftområdet? Kanske en del av askan kastades i havet, som man i Ynglingasagan berättar att det gjordes?

        Enligt arkeologerna fyller kullen, som befinner sig på höjden 5 m över havet, vissa kriterier för ett gravfält eller en gravplats, såsom val av imponerande landskapsestetik (Miettinen 2012). Kullen låg ändå över 2 m lägre för 1100 år sedan. Det verkade som om graven var omgiven av en rektangulärt formad stenkant på 2 x 3m, men det kan vara ett naturens verk. Har man i graven måhända begravt flera döda? Kanske bålet brändes på stranden, där man hittade bl.a. båtnitar och endast en del av de brända benen placerades i graven då de kallnat? Båtnitar eller spikar hittades dock inte så man använde knappast gamla båtar som brännmaterial? Å andra sidan har sotjord och kolsmulor vanligen tolkats som att bålet bränts på platsen (Rohiola 2013).

        Om bålet samlades av törved kan temperaturen, beroende på hur man radat veden och på vindförhållande, stiga t.o.m. till 1200-1400 C°. Att bronsföremålen smält tyder på att temperaturen stigit till åtminstone 1100 C°, beroende på legeringen, såsom koppar , tenn och zinkhalter samt legeringens proportioner. Om den avlidne bränts bredvid flyttblocket, vilket både värmeförvittringen, de brända vassa stenarna som finns i graven samt kolsmulorna tyder på , och man skulle ha använt den tidigare nämnda törveden som brännämne, skulle största delen av benen ha brunnit till aska, som har kunnat försvinna i jordmånen under århundradenas lopp. Då det är bra utsikt från platsen och hamnens historia är synnerligen lång har man kunnat bränna lägereldar på graven också senare. Brandtemperaturen och förbränningen påverkas också avsevärt av fettmängden i den avlidnes kropp (Lahti 2003). Forskarna Goldhahn och Oesigaard har å sin sida framfört att smederna kunde ha använt benaska som uppstått vid bål till att framställa kolstål från järnet (Rebay-Salisbury 2011; Goldhahn & Oestigaard 2008; Oestigaard 2001)? Man har t.o.m. framfört tanken enligt vilken smederna skulle ha bränt likdelar som sådana i järntillverkningen, för att förbättra kolets diffusion?

        Med anledning av föremålens placering och flyttblockets brandförvittring kan man i vilket fall som helst tänka att bålet brändes på fyndplatsen och att den avlidne placerades i samma riktning som flyttblockets vägg, mot nordväst-sydväst (jfr Peets 2012, i vintergatans riktning) och möjligen med fötterna mot havet, för yxan och kniven var mitt för stenens raka vägg och spännet i nordvästra hörnet. Kan man däremot av benskärvornas läge dra några som helst slutsatser, eftersom bålet i slutskedet rasar ihop? Kanske benbitarna och benaskan sopades bort, då de hade svalnat, och en del togs möjligen tillvara (Uino 2003, 1997)? Keramik, glaspärlor, silverpengar eller dylikt hittades inte i provgropen och egentligen kan man inte konstatera något mer utan arkeologiska utgrävningar, som kan specificera dateringen och ge tilläggskunskap om gravens stenläggning, möjliga begravningsritualer (jfr. Wickholm & Raninen 2006), trosföreställningar, den avlidnes sociala ställning och högaktande samt hamnens betydelse i förhållande till östledens handelsrutter osv.

Under tilläggsundersökningar, som gjordes under sommaren och hösten 2012, hittades i östra delen av hamnen, mellan motorvägens bullervall och skogsvägen, på ett stort svart koljordsområde mera spikar, en halv pincett och en syl (virknål?). Var det fråga om en annan grav eller resterna av en nerbrunnen byggnad? Museiverket konstaterade efter en granskning 2013 att det på området inte ur typologisk synvinkel eller enligt borrningar kunnat uskiljas något gravfält (Maaranen 2013). Eftersom det av brandgravar och gravfält inte finns tecken ovanpå marken är sådana svåra eller helt omöjliga att hitta utan arkeologiska utgrävningar så bedömningen blir i detta fall svävande. (jfr. bl.a. Rohiola 2013; Miettinen 2012; Westman 2010; Salo 2004; Wickholm & Raninen 2003 ja 2006). Har det blivit flera avlidna begravda i samma grav under en längre tid? Också på backens andra sida, djupt under en sten, låg ett välgömt blossjärn, som väcker frågor, trots att det kanske är från 1700-talet? Blossjärnet är dock härdsvetsat och utdraget genom hamrande av många 10 cm långa råämnen och har sneda skarvar. Använde smeden restbitar till godo eller är det ändå av äldre ursprung, från medeltiden? Blossjärn användes allmänt vid ljustring ännu under slutet av 1800-talet.

Hamnens strandlinje var på vikingatidens början ca 2,5 m och på korstågstiden ca 2,0 m högre än idag, så även större grundbottnade båtar kunde segla in i sundet och in till Smedjebackens strand. Med anledning av båtspikarnas mått har man i hamnen kunnat reparera ca 10 m långa båtar. Gamla båtvrak brändes i lägereldar och därför har en del av spikarna ett brandpatinaskikt.

        Då man kommer till medeltiden ledde, i och med landhöjningen, ett näs till holmen mittemot Smedjebacken och större båtar kunde inte längre anlöpa holmens östra och västra stränder. Troligen verkade fåran på västra sidan av holmen utanför Smedjebacken som rastplats, dit det från holmen ledde en bryggkonstruktion? Farleden, som ledde till Smedjebacken måste muddras djupare kanske redan på 1200-talet och fåran, som sträcker sig till Smedjebackens strand kan ännu idag skönjas. Under våren och sommaren 2013 gjorde arbetsgruppen efterundersökningar på området mellan bullervallen och skogsvägen med ca 1,6 m långa stålstänger i leran. Ur bottenlagret av lera och vit sand hittade man, utanför den förstörda Smedjebacken, bitar av sidobräder från en möjligen klinkbyggd båt, i vilka det fanns rester av järnnitar eller spikar (se de röda pilarna). Enligt årsringsdateringen vid Joensuu universitet är trästyckena från år xxxx och trädet har fällts år xxxx? (Zetterberg 20xx).

På övre bilden finns kanske en järnhake från fastsättningen till en mast. Den hittades i branten på den stig, vid den nuvarande skogsvägen, som ledde österut från Smedjebacken. Motsvarande hakar har hittats i bl.a. Ösel och Mälaren. Från hamnen ledde stigar i tre riktningar. Västerut via Båtviken till Sjöforsen, norrut till Rökhusforsen (tid. Storfors) och till Kuuskoski, samt därifrån vidare mot Strömfors och Elimä. I Strömfors delade sig stigen mot nordväst till Lindkoski och Lappträsk och i norr mot Ratila och Mustila i Elimä samt mot öster till Tavastby, Näsby och Rissundet. En stig ledde österut mot Stockfors, den delade sig på Abborforsbergets ås mot Pyttis kyrkoby och söderut mot Pörtnor. Också längs Stråka älvmynnings stränder och sandås ledde en stig norrut mot Tammijärvi.

        Fynden tyder på att det i hamnen verkade en båtreparationsdocka och en smedja redan på tidig medeltid. Enligt brandgraven och den andra eventuella gravsättningen, vilken förstördes under bullervallarna, samt enligt de vikingatida föremålen har hamnen varit i bruk redan på vikingatidens första hälft, möjligen tidigare. En lie, fårklocka och klockkläppar visar att befolkningen utövade djurskötsel och odling på markerna av de skyddade vikarnas botten och kanske längre österut på de öppna strandängarna. Kanske man med pollenanalys i framtiden kan visa om man redan under vikingatiden odlade korn i dessa trakter? Troligtvis fick smeden förutom beställningsarbeten också vässa arbetsredskap och sko hästar även längre ifrån, såsom från Kymmeneälvens övre lopp och skärgården, med den förutsättning att det fanns fast bosättning. En skicklig man behövdes att smida spikar och järndelar, som behövdes såväl till båtbygge och båtreparation som till tillverkning av fiskredskap och laxdammar. Till exempel till den medeltida lie, som hittades på Smedjebacken, finns det åtskilliga motsvarigheter redan från 1000-talet både från Sverige, Karelen samt från Estland (t.ex.Lahepera: AI 2053:30).

Motorvägens bullervall och skogsväg vid Smedjebacken 19.8.2013

Diagram 1. Klåsarös, Virasforsens, Abborfors och Forsbys Mn-halter är förhöjda, vilket är typiskt för järnframställningsslagg. Forsbyslaggets Ca- och Mn-halter är exeptionellt höga, vilket direkt tyder på masugnsslagg. Av alla prov bör Virasforsen och Hundberget klustras ihop (Dateringslaboratoriet/ Ambiotica/Oinonen 2012 och 2013). Båda platsernas dateringshypotes anses vara romersk järnålder, varav dateringen av en ugn i Virasforsen visade sig vara från slutet av förromersk järnålder. (Diagram: Jouni Jäppinen 2013)

Dateringarna visar att användningstiden för eldhärden vid Smedjebackens stenläggning är 1200-talet. (Haasianiemi_2011.pdf). Däremot visade sig den kolsmula, som satt fast på väggen till en gasbubbla och som i sin tur satt fast i en slaggkaka, vara från medeltiden 1380cal e.Kr. i en AMS-partikelacceleringsdatering (Hela-3323.pdf) (Dateringslaboratoriet/Oinonen 2013). Smedjan kan alltså ha varit i bruk i t.o.m. 150 -200 år, men lika bra kan det vara fråga om två skilda perioder i hamnens historia.

Med anledning av upptäckterna kan man framföra att Abborfors hamn var känd redan på vikingatiden och att den användes åtminstone till mitten av 1400-talet, över 600 år. Härefter gjorde man klokt i att flytta en del av verksamheten i och med landhöjningen till älvmynningens västra strand, till Marknadsbacken. Även efter detta använde lokala fiskare och också bl.a. Abborfors gård hamnen och Haasiaudden, som var ritad som lodad ännu på kartor från 1700-talet. Fanns det alltså invånare i Abborfors strandbyar redan före svenskarnas stora inflyttningsboom (jrf. Haggren 2012; Koivisto 2011)? I hamnen fanns det tydligen flera byggnader och smedjor i samband med vilka man även reparerade båtar, slädar osv.

        Av hamnen hade det då man kom till medeltiden utvecklats en ”avlägsen hamn” (jfr. ”Hinterland Harbour Site”- ”Landing Place”, Mägi 2004 och Ilves 2012), då man kan anta att också kontakterna till bygdens mäktiga bönder och fiskare var etablerade. Till vikingatida och medeltida hamnar passar begreppet ”service station” (Björnson 2014) och ”Meeting Place” (Mägi 2006). Kanske användes hamnen som handelsplats för lax och pälsverk, trots att inga medeltida eller äldre pengar hittats? Det är också möjligt att systemet (fiske, saltning, fraktning) grundade sig på säsongbetonat fiske enligt bl.a. vandringslaxens, nejonögats, sikens o.a. fiskars lektid. Isbroddar, isbill och släddelar stöder ändå tanken om verksamhet året om. Lillabborfors by byggdes under samma tid eller tidigare vid Sjöforsens övre lopp (Norman 2009; Mägi 2004).

        Kanske man redan på vikingatiden seglade med lax från Abborfors till baltiska, gotländska och tyska aristokraters och biskopars matbord eller med mindre båtar via åarna till tavastländska aristokraters bord? Är hamnen i Abborfors den legendariska ”tavasternas hamn”, som man gissat att har befunnit sig på vårt lands kust någonstans mellan Borgå och Karleby, men som aldrig hittats? Från Abborfors tycks det leda många stigar mot norr, en av dem till Elimä och vidare mot Jaala. Hamnen har använts från 1200-talets ända med högsta sannolikhet som lastningshamn för fiskare och sjömän av biskop Hemming från Åbo, av vilken tid finns flera exemplar i ortens nomenklatur. (jfr. t.ex. Salminen 2013 och 2012; Lavento 2011; Haggren 2011, Koivisto 2011, 2012; Haggren & Jansson 2004, 2010). På medeltiden före 1300-talets hälft stred man sedvanligt om laxfiskeriet och från rättens protokoll framgår, att biskop Hemming fiskerier befann sig på östra stranden av Kymmeneälven, varifrån det är rak vägförbindelse till den forntida hamnen. De lokala böndernas fiskebåtar befann sig däremot på de västra stränderna av Rökhusforsen och Sjöforsen. Före tiden med fasta broar till Sjöforsen och Rökhusforsen sköttes också de hamntjänster som Abborfors gård behövde troligen just från Haasiaudden.

Av manganhalten kan man arkeometallurgiskt särskilja om det på platsen har tillverkats järn av järnmalm eller stål (Blacelock, Chralton, Martinón-Torres, Young 2013; Pleiner 2005; Buchwald 2005). Mangan kan ändå i teorin lösas i t.ex. gjutjärn i tornugnar också vid lägre temperatur, t.o.m. i temperaturer under 1200 oC , såvida Mn-halten i malmen är tillräckligt hög. I stålets reduktionsslagg har man påträffat t.o.m. Mn-halter över 20%. Manganets viktigaste uppgift i järnsmältan är också att befrämja kolets smältning i stålet (Miekkoja 1986; Autio 1970). Arbetsgruppen lät göra flera arkeometallurgiska undersökningar i England åren 2013 – 2014 av det slagg, som hittats runt Abborfors stenugn och även av slagg från andra platser, som med ljusmikroskopgranskning och även enligt andra egenskaper verkade vara järnframställningsmalm (Jäppinen & Nygård 2011 – 2013).

        Man valde att analysera slagg, som var wüstitrika, magnetiska och till sin mikrostruktur rätt homogena. Som undersökningsmetod användes SEM/EDS-analys. Varje prov undersöktes från olika sidor från tre punkter och därtill valde man från varje punkt tre olika undersökningområden. I undersökningarna märktes att Mn-halten i slagget från Smedjebacken i Abborfors var lägre än i de andra slaggen. På grund av detta kan man ändå inte med säkerhet säga om slagget är järnframställningsslagg, efter smältningen bildat primärt rengöringsslagg eller t.ex. i samband med återvinning uppkommet smältslagg, eftersom slaggets wüstit och sidoämnenas struktur tyder, trots den låga Mn-halten, starkt på just järnframställningsmalm (Blakelock2014.pdf).

   

Experter på keramik från järnåldern bekräftade av bilderna att keramiken verkar vara keramik allmän på järnåldern. P.g.a sin ringa mängd var den ändå svår att bestämma närmare men med tanke på omkringvarande fynd kan den preliminärt dateras till korstågstid, bäst till 1100-talet. (Carpelan 2012; samt Lavento; Pesonen; Asplund 2012). Blandningen är för järnåldern typiskt finkornig och ytan svart av sot. En bit hade rödaktig blandning, Endast några bitar hade bevarats mellan stenarna och tydligen hade största delen snabbt malts ihop med sand på det aktiva arbetsområdet. Lerkärlens bitar är efter bränningen stabilt material så i teorin är det möjligt att keramikern tagit skärvorna till vara, och malt bitarna till chamott, för att återanvändas?

Cirka en meter från ugnen hittades ett 10 cm långt rektangulärt eldstål och litet längre bort ett ovalt eldstål. Senare hittade man bl.a. slagskärvor av flinta och kvarts i grävningshögarna. En möjlig byggnad var kanske byggd rakt på gruset och hörnstenarna, men man hittade inte spår av träkonstruktioner på marken eller på det utgrävda området. Färgskillnader i jorden skulle ha varit omöjliga att upptäcka i den svarta koljorden p.g.a. regnet. Från stenläggningen ca 3 m åt sydväst fanns en intressant sandvall som kanske fungerade som gnistskyddsunderlag, för på dess ena sida fanns en senare funnen ässja, byggd av stenar. Liknande gnistskyddsunderlag har hittats bl.a. bredvid vikingatida smedjeområden. På de holmar som fanns utanför hittades tre likadana vallar och gropar.

På norra sidan av stenläggningen, där skogsmaskinen lämnat spår, fanns ljus lera som sannolikt hörde till lerslätningen av en eldstad/ugn/ässja. Framför ässjan, som byggts på samma sätt mellan stenarna, fanns två gropar, som fodrats med lera, vilka verkade vara gropässjor eller svetsstengropar. Man hittade också några rödaktiga, delvis i sten sintrade lerbitar på smedjebackens arbetsområde. Av dessa torde en del vara från ässjans munstycke (tuyure). Kanske inblåsningen av luft i ässjan var dragen mellan stenarna i sidled, möjligen med lerrör, men området hann inte undersökas noggrannare. Hösten 2012 hittade man bland leran på nedre sluttningen en tre m lång, välbevarad stock. Den hade kanske fraktats till Smedjebacken i början på 1930-talet från det närbelägna vattenkraftverkets arbetsområde, för de i stocken inslagna spikarna verkade vara nyare än dom som hittats på Smedjebacken. Det fanns troligen en bro av stockar över det leriga sundet mellan Smedjebacken och den stig som ledde från Båtviken och Rökhusforsen. Över bron kunde man till och med leda en häst till fiskehamnen eller för att skos på Smedjebacken. Också de delar av betsel, spännen och fragment av hästskor som man hittat på Smedjebacken kan tyda på att man skott hästar här. Den äldsta skon torde vara från 1200-talet eller äldre? Till sin modell och storlek hittades en nästan motsvarande på Ivarsholmen i älvens övre lopp sommaren 2013. Är det fråga om en lokal modell? Skorna är små, av vilket man kan anta att hästarna varit småväxta eller föl, kanske småväxta ponnier som svenska emigranter hade tagit med sig?

Av de brända benen, som hittades på bottnen av provgropen, gjordes i december 2013 en undersökning i Dateringslaboratoriet med AMS-metoden (TUTKIMUSRAPORTTI 2013-12-2.pdf), som tyder på att gravläggningen dateras till vikingatid, mellan ca 775 – 980-talen (Dateringslaboratoriet / Oinonen 2013). Dateringsresultatet stöder härmed arbetsgruppens första antagande om vikingatida brandgrav och fornlämning. I samband med benen i provgropen samlade man ihop också några kolsmulor, vilka en beställd AMS-undersökning ”som bör undersökas” (Poz-58775) visade å sin sida på 1700-tal (Gostlar 2013). Var provets kol från en skogsbrand/rotbrand eller hade jorden blandats efter en lägereld, uppgjord av en fiskare eller t.ex. soldater?

        Arbetsgruppen har senare funderat på gravandets natur och frågan om gravfrid, hedrandet av den avlidnes kvarlevor samt betydelsen av och meningen med att röra graven. Dessa synvinklar har även noggrannare begrundats i den gravgrävningshandbok som Museiverket gett ut (bl.a. Ranta; Lavento; Salo; Oinonen 2011). Vem var den avlidne och varifrån kom han? Var det frågan om en enskild människas grav eller en släktgrav? Deltog släktingar och/eller nära i begravningen? Besökte man graven senare på platsen och mindes den avlidne? Hur kom man ihåg den avlidne under kommande släktled? Fick den avlidne en minnesinskription i en runsten, vilket ärovördiga krigare och hövdingar vanligtvis fick? Har den avlidne ännu idag släktingar vid liv?

Stensättningen verkade vara från ruinerna av en värmeugn med nivåer, en s.k. stenrösugn. Sådana användes under järnåldern i rökpörtena innan det på medeltiden blev vanligt med högre, radade ugnar med skorstenskonstruktioner. Ugnen kan ha varit antingen en konvektugn, som använts till stekning eller rökning av fisk, en ruin av en lerugn, eller eldstaden till en bostad. I Pörtnor längre söderut finns möjliga ruiner av en ugn av samma typ. Några högre byggnationer, som påminner om egentliga väggkonstruktioner eller stenrösugnar, kunde inte upptäckas på Smedjebacken i Abborfors. Omkring stenläggningen hade det kanske funnits en byggnad, men p.g.a stram tidtabell och höstregnen kunde saken inte närmare undersökas. Av stenläggningens kanter hann man inte ens göra någon noggrannare bedömning av möjliga väggkonstuktioners placering men vissa bedömningar av hur stenarna var placerade kunde ändå göras. Stenläggningen påminde i någon grad om den stenläggning som grävts ut i Gubbacka smedjeområde (Heinonen 2012; Koivisto 2011; Tevali 2010).

        Eftersom Museiverket efter utgrävningen ansåg att det inte behövdes ytterligare undersökningar och platsen i vilket fall som helst skulle förstöras fortsatte arbetsgruppen med egna undersökningar. Då konstaterade man att stenläggningen fortsatte mot väster ca 2,5 m nerför branten. I mitten hittades en knytnävsstor s.k.” ukonkivi”, som behövdes när man slog eld med ett eldstål. Stenläggningen i övre branten verkade vara ca 15 cm högre än ugnens nivå. Stenläggningen i nedre branten var delvis radad på äldre koljordlager, så verksamheten vid Smedjebacken har varit möjlig redan tidigare på 400-talet, viket även endel av föremålen tyder på. Bredvid fanns möjligen en annan mindre, halvrund ugn kantad med stenar, vilken verkade ha förstörts under en skogsmaskins larvfötter. Regnen störde utgrävningarna och t.ex sikt kunde inte användas. Arbetsgruppen hittade ändå mellan ugnsgropen och den övre stensättningen för hand några sotiga lerkärlsbitar samt en rödaktig bit. Kanske man i gropen hade tillrett mat i lerkärl? Till matrester hörde en platt benbit, som hittades i grävningshögen bredvid? Kärlbitarna var från två eller flera möjligen handgjorda kärl, som var odekorerade. Blandningen verkade enligt mikroskopundersökning vara från järnåldern. I blandningen fanns bl.a. kvarts, fältspat och små smulor av chamotte. På området hittades många kniveggar. En av dem var en brukskniv, vackert sliten av vässandet.

Smedjebackens kärnområde verkade enligt provgroparna, sotjordens, järnnitarnas och andra föremåls utbredningsområde vara ca 20 x 20 m stort. Av området hann man delvis undersöka stenläggningens och ässjans omgivning. En del av spikarna man hittat var s.k. stukade järnspikar andra igen var järnnitar från en klinkfogad båt. I nästan alla nitar och spikar hade metalljärnet förvandlats till magnetit, wüstit eller ren järnoxid. Av nitarnas storlek kunde man bestämma att båtbrädets tjocklek varit i klassen 15 – 18 mm så det har varit fråga om ca 10 m långa eller mindre båtar, möjligen till fiske använda ekor eller båtar lämpade för kustrodd eller segling? Till skarvställena på båtar med klinkfog hyvlade man redan på järnåldern bort en kant så det verkliga brädets tjocklek torde varit litet större. Därtill hittades mindre nitar, troligen från brädfodringens och bågens fogar, samt ca 15 cm långa böjda spikar från kölarnas, stävens eller huvudbågarnas fästställen. De hittades mitt i ”hamnbassängen”, i gränsområdet mellan lera och ren sand, där båten hade sjunkit och fallit sönder. Av nitarna kan man ändå inte dra slutsatser av båttyp eller byggplats, för i båtarna kunde man använda många olika slags nitar. (Edberg 2010, 2011; Peets&Maldre 2010; Mäntylä-Asplund & Storå 2010).

        Enligt Museiverket kan båtnitarna förklaras med att gamla båtvrak använts som bränsle i ugnarna (Vanhatalo 2015/Haasianiemi1.pdf). Men de olika verktygen, t.ex. borren (pora.png  KM 40395:135), stämjärnen och de oanvända nitbrickorna, tyder snarare på att man här har byggt och reparerat båtar, vilket i hamnarna var normal verksamhet redan under medeltiden, och även före det. Då man byggde båtar behövde man också stora mängder spikar och nitar som var gjorda av smeder. Utgrävningarna gjordes i stor brådska, medan det regnade, just innan fyndplatserna förstördes, vilket gjorde att en stor del av fyndmaterialet förstördes innan man hann göra noggrannare undersökningar. Det är därför vanskligt att nu i efterhand göra mer långtgående tolkningar. Museiverket konstaterar i sin forskningsrapport från 22.5.2015 att man i de provgropar som grävdes 13.10.2011 inte kunde finna några spår av fasta fornlämningar (Vanhatalo 2015/Haasianiemi2.pdf).

        I Abborfors påträffade man åtminstone tre olika slag av spikar. Troligen var nitarna handelsvara redan på romersk jårnålder; åtminstone kände antikens kulturer redan till nitningstekniken. En del av spikarna hade brutits av, för på marken fanns också tiotals med spikhuvud. Till en 8 – 10 meter lång båt med klinkfogar har beräknats gå åt ca 30 – 40 kg nitar. Då man reparerade båten måste nit- och spikhuvudena slås av med mejsel så att man kunde slå ut det söndriga eller murkna brädet och byta ut det till ett nytt. Kanske smeden också återanvände spikar genom att ta bort dem från övergivna eller inte reparationsdugliga båtar, räta ut och sätta dem i knippen, varefter han svetsade knippet på ässjan och till sist smidde spikarna till nytt råämne?

        På annat håll i hamnområdet hittade man 6 st motsvarande ställen, med anhopningar av spikar och järnföremål, där det fanns spår av längre vistelse, smutsjord och koljord (KM 39604). Man hade även bränt gamla båtskrot på dessa platser, för på en del spikar fanns ett brandpatinaskikt. De stukade spikarna kan även vara från slädar, husdörrar, möbler osv. Endast några bättre spikar togs till Nationalmuseets samlingar (KM 39598:3). Likadana järnnitar (KM 39598:11) har påträffats i de flesta vikingatida och korstågstida bo- och båtbyggnadsplatser vid Nordsjön och Bottenhavet bl. a. i Estland, Lettland, Ryssland, Polen, Danmark, Sverige, Norge, Island, Irland och Skottland, men även på många andra ställen bl.a. i Karelen (Edberg 2011 och 2013; Michelson 2008; Davide 2007; Lang 2007, Johansson 2006; Buchwald 2005; Richards 2004 och Mäss 1996). Många tiotals spikar och nitar förstördes under hösten 2013 och därtill förvarades föremålen torra. Om man kan tro på metalldetektorns signaler blev mängder av spikar och andra järnföremål, trots arbetsgruppens arbete, under jordmassorna till motorvägen och bullervallen (naulatvirasto.jpg). I spikarna finns anmärkningsvärda mängder av olika sorters metallurgisk och kulturell kunskap och därför skulle de ha haft stor betydelse vid bestämmandet av smedens, båtbyggarens och timmermannens arbetsmetoder i Abborfors.

Stensättningen som arbetsgruppen hittade och som Museiverkets provgrävningsgrupp grävde fram 7 – 8.8.2011. Stensättningen var litet högre än stenarna omkring. Den förhöjda konstruktionen kan vara t.ex bälgarnas bottenstenar eller en eldstad till en fiskstekningsugn eller grunden till byggnadens eldstad (Serra, Grönberg, Johansson 2006)? Stenarna var radade på moränen och mellan och under dem fanns ett tätt packat koljordlager, i vilket hittades flint- och kvartsavslag och en blybit, med ett hål i ena ändan. (se sidobilden) Stensättningens areal var ca 7 m2 och nedanför den i backen fanns en ugn på ca 70 cm med stenkant, samt möjligen en annan hoprasad ugn. Under ugnens stensättning finns packat ett tätt sot/kollager på ca 5-8 cm.

På följande backe från brandgraven ca 40 m mot nordväst hittades ett ljuster med formen av en lyra (KM 39598:12), troligen från vikingatiden, försett med tre hullingsförsedda taggar. Ett ljuster av samma typ men lättare och med bara en tagg i stället för tre hör till Ösels Salmis merovingertida fyndmaterial. Ljustret från Salmi har också utåtbredda vassa ändar. Ljuster av järn är kända redan i antikens kulturer. Arkeologerna har dock definierat ljustret i Salmi till en pilspets/spjut, som använts som brandpil, med vilken man kan skjuta en brinnande tjärblåna på fiendebåtarnas segel (Peets 2012).

        Ca 50 m från brandgraven mot nordväst i den östligaste delen av hamnen hittades en 30,3 cm lång kniv (med bettet medräknat), en s.k. långkniv, som hade brutits i tre delar. Bredvid kniven fanns ett litet hästskoformat spänne i brons med rullar i ändarna (KM 39597:1-3) och ett bältesspänne av järn. Bredvid fyndplatsen finns även en källa där det fortfarande rinner ut vatten. På grund av en enspikig isbrodd kan man anta att man också har vattnat hästar vid källan. Av knivens spets har en del frätts sönder och lossnat, så hela längden torde vara något längre, kanske ca 33 cm. Ryggen är rak och eggens tjocklek är på ryggsidan ca 8 mm och sidoprofilen är ett rakt V, så eggen passar dåligt som täljkniv. Däremot skulle eggens längd ypperligt räcka till att slå igenom motståndarens inälvor, vilket torde vara knivens huvudsakliga ändamål (Tvauri 2012; Kontny 2010; Hedenstierna-Jonson 2006; Rundqvist 2003; Nørgård Jørgensen 1999). Bettets ända var nitad i en båge på kanhända ett benskaft Bettets ända var svårt förvittrad, men även med bara ögonen kunde man se härdsvetsade lameller. Senare visade en mikroskopundersökning av eggens tväryta, att den var damaskerad. Kniven är damaskerad genom härdsvetsning i lager av kolstål, järn och kolfattigt smidesjärn och man har försökt få en kolstålslamell i mitten av bettändan. Kniven är från vikingatid eller merovingertid och påminner till modellen mest om en skandinavisk långkniv. Fyndplatsen är i leran 25 cm djupt på höjdkurvan 2,5 m, vilket är den forntida strandlinjen på 700 – 800-talet (jfr. t.ex. Lehtosalo-Hilander 2000 och Nationalmuseum KM 30871:151).

        Bredvid kniven hittades ett litet hästskoformat spänne i dåligt skick med rullar i ändorna Spännets diameter var 36 mm och dess genomskärning var rund. Motsvarande spännen är i Östersjöländerna daterade till från merovingertidens slut till tidiga järnålderns slut 700 – 1200-talet. Spännet är tillverkat av en bronsblandning, vars kopparhalt p.g.a sin röda färg är relativt hög, motsvarande kanske våra dagars tompack. I Sverige har motsvarande spännen daterats till typiskt vikingatida 800 – 1150 , men i några fall också till merovingertid. I Estland är motvarande spännens datering 800 - - 1100-talet (Pauts 1995) och i Ryssland, Novgorod 900 - 1100-talet (Uino 1997) och sällsynt ända till mitten av 1200-talet. Korrosionen har förvittrat Abborforsspännets rullar nästan helt och hållet.

        Till fyndmaterialet från brandgraven i Sakkola i Karelen hör ett spänne av samma typ , med rullar i ändarna, som är daterat till 800-talet (Uino 1997). I England och Danmark har motsvarande spännen hittats, vilka är daterade som betydligt äldre, till romerska järnålderns slut , till ca åren 200 – 400. Offrade man föremål åt källan i hamnen, därför att nybyggarna och förbiresande trodde att vattnet hade botande verkan? Eller föll föremålen i strandvattnet av österledens vikingar, som tog in till Abborfors för att fylla på båtens vattenförråd och kanske köpa skinn av lokala bönder och lax av fiskare för att föra med sig hem? Platsen hann inte undersökas närmare och nålen till spännet och andra föremål, av vilka man fick svaga signaler med metallsökare, begravdes under bullervallens jordmassor. Det verkar som om inte ens vägbyggarna förmådde täppa till källan. På platsen fanns tjockt med svart koljord, så det är mycket möjligt att där redan på vikingatiden fanns en byggnad och högre upp i backen ett brandgravfält. Brandgraven och ett möjligt större gravfält, de hittade föremålen samt med anledning av sötvattenskällan kan man anta att hamnens östra delar var kända redan på vikingatiden. Troligen kände man till också de andra områdena, eftersom hamnens läge och förhållanden var idealiska på alla sätt.

Smedjebackens prov- och räddningsutgrävningsområde, som är täckt av svart sotjord. Till höger resterna av en eventuell stenrösugn eller en fiskstekningsugn.

Arbetsgruppen hittade ett flertal platser där det har funnits möjliga byggnader och eldstäder. Från Smedjebacken västerut fanns två byggnadslämningar söder om Sjöforsens ässja. Även västerut från Smedjebacken fanns möjliga byggnadslämningar, samt österut ännu en lämning vid vattenkällan. De förstördes under jordmassorna vid byggandet av motorvägen. På terassen (h. 3-4 m) 30 m från den till 1500-talet daterade ässjan hittades ett 25 cm tjockt tätt koljordlager, där det fanns tiotalsvis med spikar, kniveggar m.m. föremål, av vilka bara en liten del hann grävas fram (KM 39605). Troligen hade det funnits två byggnader på terassen, som blivit förstörda i en eldsvåda? Också från den södra medeltida byggnadsbottnens jordmån hittades en förkolnad stock och andra delar av bränt trämaterial, där det fanns rester av spikar. Också terassen som förstördes under motorvägens körbana befann sig, från Abborforsviken sett, i skydd för insyn bakom holmarna. Den del av Båtviken som hörde till hamnområdet förstördes redan åren 1930 – 1933 vid uppdämningen av kraftverket, varvid Båtviken fylldes med jordmassorna. Hamnens verkliga utbredning blir härvid en gåta, men det aktiva området sträcker sig troligen från Haasiauddens östra del allt till Sjöforsens nedre lopp och via Fruholmen ända till Marknadsbacken på västra stranden av älvmynningen.

        Enligt krönikorna anföll novgorodfurstarnas krigstrupper Karelen och Finland ett flertal gånger och eventuellt träffade ett anfall Abborfors i Kymmenedalen, varvid strandbyns byggningar brändes ner till grunden? Motsvarande förödelser hittas på Finska vikens andra sida i samtida skildringar i Henriks Livlands krönika och det lönar sig inte att utelämna det södra alternativet, trots att man inte känner till skriftliga källor. Man vet att också konung Eriks och senare kungars varjagsoldaters krigståg gick till Finska viken och Karelen redan fr.o.m. 700- talet (jfr: Peets 2010, 2012 och 2013). Redan tidigare än detta, redan på 500 – 650-talen misstänker man att man gjort skatteinsamlingsresor på samma sätt som på de områden där de första skandinaviska kolonisterna hade slagit sig ner.

Den tidigaste skriftliga källan om Abborfors och Pyttis är kung Magnus Erikssons brev år 1347, då konungen friställde åbobiskopen Hemming från fiskeskatt, som betydde att man betalade var 4:e fisk till kronan (Svarta brevet 167, 4.9.1347).

        De värdefulla laxforsarnas ägoförhållanden förorsakade hårda tvister redan på medeltiden. I huvudsak uppstod tvister mellan domkyrkan och lokala fiskarbönder och tvisterna behandlades under årtiondena i Pyttis tingsrätt och slutligen i Åbo landsrätt bl.a. i början på 1400-talet. När Magnus några år senare 1351 besökte Tallinn lovade han åt Borgå församling de prästvigningsrättigheter och fiskerirättigheter som hörde till prästgården och som gällde även Pernå kapellförsamling. På den tiden hörde också områdena i Pyttis till Pernå så fiskerirättigheterna sträckte sig från Abborfors ända till Stråka älvsgren. Som motvikt till minskningen av biskopens bestämningsrätt gav Erik Magnusson Tessjö by i län åt Hemming. Om denna tid berättar den ridsporre som har hört till en kavallerist och som hittades mellan två stenar ca en kilometer från hamnen (KM 40015:1). Föremålet dateras till medeltid 1300 – 1400-talet. Sporren kanske lossnade från en i Abborfors (Ryttars hemman?) bosatt ryttarsoldats stövelg eller från en kavallerist som reste mellan Viborg och Egentliga Finland (Salminen 2010 ja 1993). I England har sporrar av samma typ daterats till mellan 1200 – 1600-talet, i Sverige till 1300 – 1400-talet (jfr. Trelleborgs sporren).

Laxfiskar, ålar, nejonögon m.m. har lockat fiskare till Abborfors och forsplatserna vid övre loppet överallt ifrån och under alla tider, möjligen från Tavastland, Karelen, Estland, Sverige och kanske längre ifrån såsom Baltikum och Skandinavien. Trots fiskefejderna var det för lokala bönder och fiskare viktigt med gemenskap, gemensamma intressen, vänskap, förtroende och släktskap som tillsammans stabiliserade nybyggare, som kommit från olika håll (Heikkilä 2012). Helt säkert uppstod ibland stridigheter mellan bönderna om fisket, vilket sker än i dag, men värre konflikter började uppstå först då herrgårdarna, stadsborgarna, kyrkan och kronan började inta bönderna urgamla fångstställen.

        En del av människorna i hamnen var, av pilspetsarna att döma, beväpnade för att skydda laxtunnorna och deras transport – den tidens värdetransporter – från landsvägs- och sjörövare. Angående hamnens tidigaste skeden, så vet man att vikingarna varit intresserade av främst handel då varjagernas soldathärar igen behövdes till att skydda transportena av värdemetall från Bysantiska riket och delta i soldatoperationer mot östliga stater. Om det så är fråga om österledens långväga seglatser eller resor gjorda kring Finska viken/Ladoga måste människorna ta in i hamn nu och då för att fylla sina vatten- och matkärl. I Abborfors kunde man lasta lax, ålar, nejonögon samt dricksvatten i båtarna och möjligen välja sig ett pälsverk för vintern ( jfr. Mägi 2013, 2011, 2010, 2004; Peets 2013, 2003; Lavento 2012, 2009 ja 2005; Miettinen 2012; Heikkilä 2012; Heinonen 2012 ja 2011; Ilves 2012; Tuovinen 2011; Koivisto 2012 ja 2011; Salminen 2011, 2010; Alenius 2011; ja 2003; Haggren 2009; Jansson 2009; Kaukiainen 2008; Asplund 2008; Lang 2006; Pukkila 2003; Salo 2003, Huurre 1979).

        Enligt den nyaste namnforskningen tyder det ursprungliga svenska namnet Abborrfors, liksom också Kymmene, på ett forntida skandinaviskt namnskick, och att det inte handlar om tillfälliga besök under vikingatiden utan att här funnits en fast skandinavisk bosättning redan under 550-800-talet (Heikkilä 2014).

        Fisket vid fornhamnen i Abborfors har fortsatt till våra dagar. Den sista guldtiden upplevde man kanske under förbudstiden åren 1919-1932, då spritsmugglare tog in på Haasiaudden ungefär en kilometer från den livliga Marknadsbacken. På stranden delades spriten vidare från 10l ”tiorna” kanistrar till mindre s.k. pluntor, som kurirer smugglade under kläderna till inlandet längs de urgamla stigarna. På bilden spritkanistrar och pluntor som hittats gömda på Haasiaudden. Bredvid den ena pluntan hittades ett mynt från år 1931, som kan datera tidpunkten för smugglingen.


   

in situ.jpgAbborfors_files/in%20situ.jpgshapeimage_35_link_0

Smedjebacken 7.7.2011 före provutgrävningarnas början. Bildområdet motsvarar hela arbetsområdets vidd. En stenläggning, en ässja, en järnframställningsugn m.m. , som hittades senare fanns mellan de stora granarna uppe på bilden. Av båtnitarna och båtspikarna kan man dra slutsatsen, att på medeltiden dirigerades båtarna som behövde reparation till backsluttningen som syns till höger framme på bilden.

På hamnområdet hittades tiotalsvis med nitar, stukade spikar samt järnnitar från en klinkfogad båt. Liknande modeller har hittats från alla Öster- och Nordsjöländer. (URL:http://mis.historiska.se/mis/sok/exhib.asp?sm=11_0&uid=59420&id=51514. http://www.britishmuseum.org/research/collection_online/collection_object_details.aspx?objectId=65608&partId=1

Ändar av ljuster hittade på Smedjebacken. Det övre föremålet kan också vara en liten pilspets av platt modell då det är försett med två hullningar, för ljuster har oftast bara en hullning.

Järndateringsresultat på fragmentet av en kniv funnen 9.5.2011 på Smedjebacken, gav ett resultat på hela 6480 år (HELA:2824). Den prickaktiga korrosionen kan tyda på damaskering och möjligen på dekoration? Till vänster en benbit hittad i grävningshögen.

Ässjan var till sin struktur kanske en s.k. konvexugn med fritt drag, som hade en ganska hög radad/ murad skorsten och en speciell rökkanal. Sådana använde man senast på yngre järnåldern i Tyskland och Polen (Pleiner 2006; Buchwald 2005). Då ugnen blir varm drar skorstenen in brännluft i ugnen, så bälgar behövdes kanske inte? Det är också möjligt att det fanns en tidig cylinderaktig hyttakonstruktion, där blåsningsluften blåstes in från ugnens sida via ett lerrör, som gick mellan stenarna (jfr. Leppäaho 1949, Räisälä, Hovinsaari, Tontinmäki smedjans stenkonstruktion). På grund av den stränga tidtabellen och för att motorvägsbygget redan påbörjats hann man inte närmare undersöka de konstruktioner som fanns bakom ugnen och i dess sidor. Forskarna har föreslagit också en ässja /ugn med vindkraft eller en kombinationsugn med vind och bälgar (Vanhatalo 2011; Lavento 2007), vilket är en relevant tanke eftersom metoden i Kymmenedalen undersökts med goda resultat också i praktiken. I ett järnframställningsexperiment (Seppo Kallio, Fredrikshamn 2008) gav en ca 1,5 m hög ugn med vindkraft 700 g järn då vindens medelhastighet var 17 m/s (Kallio 2008.jpg). Smedjebacken ligger dock på en vindskyddad plats på norra stranden av hamnområdet, vilket från början har varit ett av de viktigaste kriterierna med tanke på hamnen. Trots att det inte skulle ha funnits träd på området på den tiden skyddade holmarna utanför Smedjebacken för vind. Därtill bör man lägga märke till att bälgarna allmänt var i smedernas användning redan på tidig järnålder och ässjans munöppning visade mot väst. Å andra sidan vore det svårt att föreställa sig att smeden skulle ha varit overksam under vindstilla väder.

        I hamnen hittades också ett stycke av en gjutjärnstacka, som gjutits i en sandform. Märken på sandformskonstruktioner eller gjutkanaler hittades inte på Smedjebacken. Troligen hämtades gjutjärnet från Sverige, där man antar att järnframställning i järnhyttor påbörjats redan på 1100-talet. T.ex. i södra och mellersta Sverige har man hittat smältugnar daterade t.o.m. till romersk järnålder. I dem har kunnat bildas antingen gjutjärn eller kolstål direkt (Grandin&Hjärtner-Holdar 2008). Förvällningen av gjutjärnet och svetsning till återvinningsjärn borde ändå ses som förhöjd fosforhalt, vilket inte syntes i de analyserade proven (Blakelook 2014)? Många tiotal slaggskållor hittades vid räddningsutgrävningarna. Endast en del av ässjans omgivning hann undersökas och t.ex. vid ässjans öppningssten på norra sidan kan en slaggsamling av samma typ ha förstörts. Ässjans slaggskållor hade placerats vid södra stenen till ett ca 2 m långt band. En del av skållorna hade färgats mörkbruna medan största delen av de skållor som Museiverket grävde upp var mörkgrå.

        Smedernas metoder är ofta oklara för arkeologer och forskare och olika processer blandas ofta ihop. Forskarna har t.ex. spekulerat med frågan: visste smederna att de gjorde stål eller kom det till av misstag? Ur smedens synpunkt kan här konstateras att de forntida smederna med säkerhet märkte skillnaden mellan järn och stål senast då de smidde, för ju högre kolhalten växer desto arbetsdrygare är hamrandet. Stålet skildes från järnet på basen av gnistor och sinnesförnimmelser. Också kolet hörde till smedens rutiner från yngre romerska järnåldern ända till 1900-talet då det industriella blandstålet ersatte det s.k. smidesjärnet (Almén & Svensson 2007; Pleiner 2005, 2000; Buchwald 2005; Perttula 2004; Verhoeven, Pendray and Dauksch 1998). I princip är det inte skäl att

nedvärdera järnålderns metallurgiska kunskap för färdigheten hade utvecklats redan vid vår tideräknings början bl.a. i antikens kulturer på så hög nivå, att nutida metallurger har lärt sig förstå vissa lösningar först på 2000-talet (bl.a. Toganidis 2007; Mallouchou- Tufano 2006; Loannidou 2006; Buchwald 2005; Pleiner 2005, 2006; Tizzoni 2003; Williams & Maxwell-Hyslop 1976).

        Man har ofta antagit att slaggskållorna har löst sig från järnet, men i verkligheten bildas slagg vid ässjesvetsning ur den flytande sand ,som använts då man skyddar järnet från syre och endast en liten del är de orenheter, som lossnar från järnet och de oxider, som bildas vid bränningen och vilka löser sig i hög hetta i smältan. En annan seg myt hör ihop med järnmalmer och tvärtom mot vad det påståtts så förekommer järnmalm också i Nyland och på Kymmenedalens stränder, speciellt i å- och älvdalarna och i å- och älvmynningarna samt på mossarna. Malm bildas fortsättningsvis runt källor, i sjöars och åars botten samt i havet, om det rinner ut sötvatten tillräckligt nära det syrerika ytlagret. Av denna orsak kan man förhålla sig skeptisk till tanken, som förekommer i arkeologiska undersökningar, om ”långa resor till järntillverkningens ödemark”. T.ex. i Abborfors förekommer myrlimonit, hematitmylla (jfr. rödmylla) och till och med sjömalm i den grad att man ur malmreserverna kan reducera tusentals kilo järn. Närmaste järnmyllefält finns bara på några kilometers avstånd från fornhamnen och likaså finns havsbottenmalm bara några kilometer från hamnen. Det är alltså helt möjligt att det på medeltiden har grävts malm också omkring en källa, som runnit ut vid hamnen eller från ett havsmalmsområde utanför hamnen, för i det skedet fanns inte lerlager, som gör syresättningen långsammare. Utanför Rånäs by, bara några kilometer mot sydost från hamnen, bildas havsmalm ännu idag.

        Enligt slaggundersökningarna finns det ingenting som tyder på att man förvällt smidesjärn och kolstål, som behövs till arbetsredskap, för processen borde synas som förhöjda fosforhalter i slagget. Intressant är att i fortsättningen utreda om järnet framställdes av lokala malmer eller hämtade man till så här avlägset belägna byar, som till byarna i älvmynningen av Kymmene älv, färdigt rostade sintringar från norra Polens och Tysklands järnframställningsområden eller från Sverige? Kan man över huvudtaget kalla Finska vikens kust för ett avlägset område på järnåldern och medeltid? Den aktivaste perioden vid Abborforssmedjan torde vara från medeltid till 1200-1400-talet, i vars slutskede råvaror troligtvis hämtades från Sverigehållet?

I SEM/EDX-bilderna från Abborfors järnslagg ser man i fajalitslagget (glas)bildade täta dendriter, vilkas struktur är typisk för järnframställningsslagg. På den vänstra bilden finns i mitten ett fajalitrikt område samt gaskluster. Av bildens prov märktes inte förhöjda Mn-halter, så det kan i princip vara i rengöringssmidet uppkommet primärt slagg, men wüstitstrukturens täthet tyder snarare på järnframställningsslagg. En möjlig korrelation kan hittas i de lokala malmernas låga Mn-halt, men det är mycket svårt att påvisa om just lokala malmer har använts (Blakelook 2014).

Slaggprovets grundämneshalter undersöktes på tre områden, av vilka man gjorde tre grundämnesanalyser på varje område. Benämningen n.d. visar att halten varit under SEM/EDX toleransnivå. (Blakelock 2014. Analysis of four slag samples from Ahvenkoski, Viirankoski, Koirankallio and Myllykylä. ArchaeoMaterials Report 1. ArchaeoMaterials, 21 Malsis Road Keighley. West Yorkshire BD21 1EY UK).

Virasforsen ljuster

Abborfors kniv

Hundberget smält järn

Klåsarö järnslagg

Virasforsen järnslagg

Abborfors järnslagg

Forsby järnslagg