I provgropen hittades också en bit av ett kopparkärl, som torde haft diametern ca 20 – 30 cm och vars botten är fogad med haksömsteknik, medan sidans lodräta söm är lödd från insidan. Biten har slitits loss och där finns också tre hål gjorda med en kniv eller en trekantig syl. På biten finns också spår av slag och hopvikningar. Av en del sprickor kan man dra slutsatsen att skivan har böjts fram och tillbaka tills den brustit. En stor del av liknande fynd har påträffats i gravsättningar. Åldern på kärl har vanligen bestämts i ljuset av fyndsammanhang, typologi och tillverkningsteknik. Eftersom det är fråga om endast en bit av ett söndrat kärl, måste man nöja sig med det sistnämnda.

        Kärlets skivtjocklek är ca 0,8 – 1,0 mm och bottnet är fastsatt med dubbelsidig haksömsteknik. Stommen/kanten däremot är fastsatt genom lödning i den s.k. stumfogen, som är skrovlig och bara 0,5 – 1,0 mm högre. I ässjan lödde smeden alltså sömmen med zinkblandat kopparspån, som smälte in i sömmen genom upphettning. En annan möjlighet, och redan på romersk järnålder använt sätt, var att gjuta sömstället i en lerform och hälla den överhettade lödsmältan i formen, varvid den fastnade i sömmen. Haksömstekniken har antagligen brett ut sig till Nordeuropa i slutet av den romerska järnåldern och till Skandinavien och Baltikum senast under folkvandringstiden. Det kan alltså även vara fråga om ett fat tillverkat på Gotland eller i Estland. I Ukraina har man hittat exempel där haksöm har lötts fast. Fogningssättet förekommer i nordiska föremål åtminstone till skiftet av 1200-talet, varefter lödningstekniken tydligen glömdes bort och sömmarna fastgjordes antingen genom nitning eller med en vikbar söm (Latvala 2000 och 2014).

        Söndrades kärlet möjligen under en begravningsritual eller med andra ord i samband med en offerritual? Gav man kärlbiten åt rået, som skulle smida ett nytt kärl av biten (Salmela 1987, 1994; Latvala 2000)? Kanske biten placerades med den döde till kärl i följande liv? En kantbit, som tydligen rivits loss från samma kärl, hittades ca 20 m längre bort uppe i branten. Till sin profil var biten tjockare mot kanten, vilket är ändamålsenligt för att kärlet skall få sin form. Andra bitar hittades inte.


   

  

Från Mogenpört i Pyttis leder en tiotals kilometer lång sandås mot norr. Sandåsen fortsätter förbi Korsnäs vikingatida lägerplats mot Vargbåsets boplatser från stenåldern och sträcker sig till Tammijärvis södra strand och härifrån vidare via Hästholmen genom Näsby och Tavastby allt till Nikkerimäki i Elimä. Den stig som går genom Hästholmen finns inritad på 1700-tals kartor på åsens krön, men på järnåldern gick stigen på åstranden längs med Hästholmens södra kant.

        På laserkarta upptäckte arbetsgruppen en terass och två gropar på 20 m höjdkurvan. Den ena ca 4 x 4 m stora symmetriska gropen, är grävd i en svagt sluttande sluttning. Gropens sydöstra hörn är upphöjt och här har kunnat finnas en stenkonstruktion. Ungefär 15 m härifrån finns en större 4 x 10 m stor grop, där man i en provgrop hittade brända ben. Ett av benen konstaterades vid Helsingfors Universitet vara av ett större klövdjur, troligen en älg (Alces alces). Det var ett Metarsal/Metarcapal (Mc/Mt) distalt fragment, som är från närheten av en klöv. Helt säkert kan man heller inte utesluta ett nötdjur (Salo 2013). Arbetsguppen lät göra en AMS-datering (Hevossaari_AMS_II.png), som visade 1039-1215calAD (Poz-60527/Goslar 2014).

Hästholmen

I provgropen, som gjordes framför den mindre gropen, hittades lerkärlsbitar från ett litet kärl dekorerat med kamstämplar samt närmare ytlagret en större mörk benbit (bilden till vänster). Den AMS-datering som arbetsgruppen lät göra på benbiten tyder på att man har ätit middag på samma terass också på 1300-talet (Goslar 2013). Kärlbitarna hade färgats mörka av den feta jordmånen omkring dem. I keramikblandningen finns kvartssmulor och kärlet ät dekorerat med siksak- och kamstämplar, sådana som har daterats till slutet sv förromersk järnålder och påträffats på boplatser och gravsättningar, bl.a. i gravsättningen Rannamóisa 1 nära Tallinn, på torvmossen i Harkku, i västra- och nordöstra Estland samt i Vanhalinna i Lieto. Dekorationssättet anses vara speciellt och sällsynt för ifrågavarande tid. Förebilderna antas ha utbrett sig från ett keramikcentrum från förromersk järnålder, beläget någonstans vid Östersjöns sydostkust (Lang 2013; Kriiska & Tvauri 2007; Luoto 1984).


  

Utan arkeologiska undersökningar är det möjligt att framföra endast riktgivande bedömningar och dessa närmast i frågeform: Finns det på platsen en grav, som hörrör sig till romersk järnålder eller korstågstid, eller är det en liten boplats? I provgropen hittades också fragment av vikta kopparskivor, av vilka en påminner om örat till ett kärl, närmast sådana som var typiska för s.k. västlandskastruller, men som är av alldeles för tunt material för att hålla som öra. Det kan kanske vara ett triangelformat smycke, böjt av en platta, kanske ett fragment av ett örhänge? Eller tillverkade man dragg av det söndrade kärlet på järnåldern?

        Den övre pilspetsen här nedanför har bevarats exceptionellt bra från korrosion fastän i ingendera finns kvar så värst mycket metalljärn (KM40019:1). Att de bevarats så bra beror på att det på Hästholmens sandbank aldrig har bildats något tjockt mull/humusskikt, vilket gör att kvävebildningen är liten i den basiska jorden?

De upptäckter som gjorts på de små boplatserna på Hästholmen och på deltaområdet söder om Tammijärvi tyder på att det på älvsstränderna har funnits bosättning ända från stenåldern samt troligtvis även under järnålderns alla perioder. De många isbroddar och en på Hästholmens terass hittad isbill av järn berättar om verksamhet året om och möjligt vinterfiske. Enligt Laitsalmi tidsdateringsresultat ägnade man sig också åt järnframställning i älvmynningen litet efter vår tideräknings början. Spännet från Nutanäs torde dateras till folkvandringstiden, till ca 500-talet och Hästholmens benbitar igen enligt tidsbestämning till medeltidens slut, till 1300-talet (se diagram nedan). En pansarpilspets och hästdon, som hittats på närbelägna Bondasholmen , kan även tyda på merovingertida verksamhet? Särskilt laxarna, som simmade uppälvs samt andra fiskar var en näringsresurs och har fiskats i Kymmenedalen året om eller periodvis, enligt fiskens lektid, allt från stenåldern till våra dagar.

Poznań Radiocarbon Laboratory 18.10.2013 (Poz-57348)