Hundberget

Ett gömställe med järn fanns mellan två stenar (höjden 12,5 meter över havet) ca 100 meter söder om den långvariga boplatsen på Hundberget. En järnklump, som reducerats i en liten ugn, hade gömts som sådan och täckts in med lera. Gömstället torde vara från romersk järnålder och kan hänföra sig till den långvariga bosättningen på Hundberget, där man bl.a. hittat bitar av en smältdegel och keramik som är typiska för järnåldern.

        Man har emellertid kunnat reducera järnet också på någon annan plats. Man har ännu inte hittat några stora slagghögar i den här trakten. Å andra sidan tyder arbetsgruppens tidigare järnframställningsförsök (Struka 2004-2006) på att slaggproduktionen i små smältugnar kan vara obetydlig, beroende på vilken typ av malm man använder. I ett försök i en gropugn tillverkade man 1 kg järn och processen gav endast ca 5 liter slagg. Arkeologrna har antagit att smederna under järnåldern förstörde slaggen för att skydda sina ”magiska” krafter. Tanken är relevant eftersom det i alla tider har hört till smedernas verksamhet att hemlighålla arbetsmetoderna för kollegerna (bl.a. Jäppinen 2009; Pleiner 2006, Peets 2003, Creutz 2003, Selirand 1978).

        Hundbergets järn är reducerat och har smält fast i ugnens nedre vägg nedanför munstycket. Av dess form kan man dock inte direkt avgöra vilken typ av ugn som använts. I ugnens botten har i alla fall använts en platt granitskiva, i vilken en fördjupning har uppstått av den heta inblåsningsluften. På nedre bilden är det större stycket tydligen en del av lådugnens botten och det mindre smält järn.

Av den 350 gram tunga järnklimpen vid Hundberget kunde en skicklig smed smida en spjutspets eller några knivblad. På järnåldern var råvaran synnerligen värdefull, vilket förklarar att man gömde den. Smältningsprocessen med sina eldflammor och sin rök kunde ha lockat till sig nyfikna också längre ifrån. Av Hundbergets järnprov försökte man göra en ny sorts dateringsanalys, men den misslyckades för järnprovet, som var instängt i en kvartsampull, exploderade då det upphettades. Forskarna ansåg att orsaken var att järnet innehöll orenheter som orsakade en okänd reaktion, möjligen tillsammans med kopparoxiden, som användes som katalys. Detta ledde till en avvikande tryckökning och ampullen exploderade (Dateringslaboratoriet/Oinonen 2012).

        Utgående från grundämnesanalysen kan vi försiktigt anta att det inte använts kalk i smältningen, då halten är endast 10 ppt. I övrigt sammanfaller halterna av Cr, Cu, Pb, Mn, Ni, Si, S och Ti med de resultat som fåtts av prov från Virasforsen (Oinonen 2012). Det hela blir intressant eftersom de båda ugnarna befinner sig på höjdkurvan 12 m, vilket förutom dateringsresultaten stöder bedömningen att det är fråga om en järnframställningsmiljö från förromersk och/eller yngre romersk järnålder. Detta, om man samtidigt antar att vattnet, som man behövt i nerkylningen, härdsläckningen m.m. har funnits på skäligt avstånd. Enligt de i England gjorda arkeometallurgiska undersökningarna är slagget från Hundberget järnframställningsslagg. Provet består av fajalitslaggets glasartade matris och stora wüstitdendriter och sammansättningen är homogen, med undantag av det område där det finns en stor wüstitkoncentration. Manganoxidens vikt% på 0.6 och sammansättningen tyder på att det är järnframställningsslagg (Blakelock2014.pdf).

   

Pilspets av järn?

På den sydöstra terassen gjordes två provgropar (50 x 50 cm) där man hittade järnålderskeramik, kvarts- och stenavslag, två små kniveggar och en stenhammare/ klubba, som brustit på mitten och eventuellt använts till kompaktsmide. I utgrävningarna på Hundberget på slutet av 1990-talet hittades bl.a Luukonsaari asbestkeramik samt Sinihtra och Sarsa-Tomitsa textilkeramik, fyra fragment av en bronssmältningsdegel mm. sådant material som man har märkt att förekommer i samband med järnframställningsplatser. Då framförde Kymmenedalena landskapsarkeolog, som ledde undersökningarna , att platsen kan höra till ett större bosättningskluster och höra ihop med gravrösområdet, som är beläget vid Pyttis älvgren i Stråka (Miettinen 2012, 1998)

        Boplatsen eller åtminstone verksamhetsområdet på Hundberget verkar vara stort i omfattning dvs. ca 100 x 100 m. På terassen i sydost tillverkade man järn i grop- eller lådugnar, vilka byggts i marken och i vilka det fanns en flat sten i bottnen. Hundberget torde också höra till det bosättningskluster som omfattar såväl de av arbetsgruppen söderom Tammijärvi hittade boplatserna som flera mindre boplatser. Även utan närmare undersökningar kan man kanske karaktärisera klustret till en fiskarby från järnåldern.

Hundberget