Kärsäharju

Till vänster sekundär wüstit med dendritstruktur. Till höger bränd skiffersten med slagg av ljus wüstit.

I Pyttis, Kärsäharju, hittades vid den arkeologiska inventeringen år 2008 en boplats som använts under en längre tidsperiod (Pesonen 2008). Det järnslagg som hittats på fyndplatsen tyder på järnframställning eller smedjeverksamhet under järnåldern eller historisk tid. På platsen hittades också kvartsavlag, bränt ben och bitar av skiffersten av samma typ som använts främst i Mellaneuropa och Karelen. Skiffersten har använts i lådformade järnframställningsugnar. Slagget är ställvis svagt magnetiskt, vilket är typiskt för järnframställningsslagg och då speciellt för bottenslagg eller smältslagg av skrotjärn. I slagget finns blåsformad obsidian, som uppkommer vid temperaturer över 1100 °C.


 


Av ett slaggprov (KM 37828) finslipade man små ytor, från magnetiska platser (0,1 Mu), för granskning i mikroskop. Ytorna etsades med Nital 1,5%/30 s. Slagget är från en järnframställningsugn eller från ramen av en ässja och av sintreringsgraden att döma från närheten av den så kallade ugnens hot spot. Materialet verkar vara kolhaltig svart skiffersten som i hög temperatur, förutom att den sintrats, har lossnat i tunna skivor. I frågavarande material förekommer huvudsakligen i Mellaneuropa och i Karelen.

        Slagget är ställvis svagt magnetiskt, vilket är typiskt för järnframställningsslagg och då speciellt för ugnens bottenslagg. Slagget innehåller både kulformad, nålliknande och skivformad wüstit (FeO), fajalitkristalliseringar (Fe3O4), glas och här och där små mängder kolfattigt metalljärn. Slagget kan också p.g.a sin färg innehålla magnetit men en noggrannare utredning skulle fordra SEM/EDS-undersökningar av vilka skulle framgå magnetithalten, vilket ytterligare kunde ge tilläggsuppgifter om processens natur och nyttograd.

        I slagget förekommer även bolliknande obsidian, som uppstår vid mycket höga temperaturer. Grundmassan verkar vara amorfisk matris. Skifferstenens sintreringsgrad och slaggets gasinneslutningar samt porösheten tyder på en temperatur rejält över 1250°C.

Slagget verkar vara järnframställningsslagg p.g.a. sin magnetism och ringa kvarts- och wüstithalt, men en fullständigt säker bedömning är omöjlig att göra av ett enda prov och utan SEM/EDS-undersökningar. Slaggprovet och fyndkontexten tyder tillsammans på småskalig järnframställning i en skifferstensugn. Skiffersten är inte en typiskt förekommande stenart på området. Slaggets järnhalt är liten och det kan vara orsaken till att slagget inte har färgats brunt vid korrosionen. Detta kan i sin tur tyda på en lyckad smältningsprocess.

        I Lököre på ca 700 meters avstånd finns gravrösen vars stenkonstruktioner torde vara från slutet av bronsåldern eller tidig järnålder. På grund av höjden över havsytan och av ovannämnda kriterier kan man preliminärt påvisa att Kärsäharju skulle vara en boplats från romersk järnålder tillhörande den på andras sidor förevisade kedjan av kustens romartida bosättning från Böle i Borgå via Virasforsen och Tammijärvi till Västerby och Kärsäharju och vidare österut?