Kvarnby


Största delen av Kvarnbys slaggprov består av fajalit, som är stor och utspridd till sin uppbyggnad. Provet innehåller helt och hållet finfördelade granbarrsliknande wüstitdendriter. Halten på 1,3% manganoxid samt sammansättningen tyder på att slagget är järnframställningsslagg. I det nedre hörnet kan man se att korrosionen har frätt den glasartade matrisens yta under en lång tid (Blakelock2014.pdf).


I Pyttis, Kvarnby finns möjligen en boplats från förromersk järnålder, järnålder eller yngre romersk järnålder där man tillverkat järn i gropugnar. Tydligen har den på mitten avbrustna holkyxan (se bilden) använts till att slå sönder slagg, liksom i Virasforsen, varvid den gått sönder. Föremålet hittades bland slagg som slagits i små bitar. Enligt arkeometallurgiska undersökningar, gjorda i England, har slagget uppstått vid järnframställning (Blakelook 2014). Höjdkurvan på 10 – 15 m tyder på en boplats från tidig järnålder.

        I grop- och/eller lådugnar kunde järnet reduceras och smälta fast på olika håll i ugnen och då smeden sökte efter små järnbitar måste han söndra slagget. Därefter smältes de funna järnbitarna i ässjan till större stycken. Tanken kan i princip stödas av att smält fältspat och kvarts kan finnas i sådana inneslutningar i vilkas närhet man inte kan upptäcka sekundära härdsvetsningssömmar som uppkommit i samband med smidandet av det egentliga föremålet. Det här kan bero på att styckenas bearbetning är så stor, då man i samband med smidandet tar bort slagg o.a. orenheter, att de första fogar som uppstår i sammansmältningen försvinner så småningom helt under smidandet. Det är därför besvärligt att upptäcka dem i ljusmikroskop.

        I järnframställningsprocessen föll det första smälta slagget till ugnens botten ovanpå kollagret, som uppkommit under föruppvärmningen, varvid det på en slaggbit bildats spår av en större kolbits ca 25 årsringar. En tillförlitlig dendrokronologisk tidsbestämning fordrar dock en minimimängd på minst 50 årsringar (Zetterberg 2013).