I Virasforsen i Tessjö hittades i september 2010 resterna av en smedja då arbetsgruppen undersökte landskapskorridoren för den nya motorvägen på den plats där vägen går över Tessjö å. Liksom i Abborfors misstänkte man redan från början att det kan finnas järnåldersbosättning i Virasforsen, för i arkeologiska inventeringar redan på 1940- talet hade man i Virasforsen hittat några asbestkeramikbitar. Också namnet Virasforsen (viirankoski.pdf) var intressant och fick en att undra om namnet kanske kom från det finska ”virolaistenkoski”? Vir kan eventuellt också tyda på ett personnamn, så Virasforsen kan ha benämnts som namn på forsen efter en smed, som verkat på området på 1500-talet?
        Ässjan ligger ca 50 m söder om den nya vägen. På sandsluttningen finns en fyrkantig ca 1,5 x 1,8 m stor härdgrund, uppbyggd av stenar, och bredvid den stora mängder av slagg i form av s.k. bottenskållor. Det kan vara frågan om smedjan till Holmgårds herrgård eller torp, tillräckligt långt borta från herrgårdens gårdstun. På ässjans norra sida finns ett träkollager, nergrävt i sanden. Radiokoldateringen tagen i september 2010 visar att lågorna flammat i ässjan under 1500 –1600-talet (Dateringslaboratoriet/Oinonen).
        Dateringen av järnet i fragmentet av ett ljuster eller fiskkrok, (jfr. Lehtosalo-Hilander 2000,299), (KM 1996:115 och KM 1049) som hittats några meter nordost om ässjan på 25 cm:s djup, visade sig vara en överraskning: 3475 år (HELA2823.jpg) (Dateringslaboratoriet/Oinonen 2012). Undersökningen gjordes med en ny dateringsteknik, som ännu håller på att utvecklas, och orsaken till det avvikande resultatet känner man inte med säkerhet till. Forskarna antar att det under reduceringsskedet har blandats kalk som flussmedel i järnet eller att det använts torv som bränsle i bännugnen, där man framställt järnet, varvid radiokolinnehållet har försvunnit under halveringstiden på 5730 år vilket ger det avvikande resultatet (Oinonen, Nordqvist, Koivisto 2010). Grundämnesundersökningarna stöder ändå inte tanken att kalk har använts (Oinonen). Frågan från början var: Har Virasforsens järn framställts på platsen eller någonstans i Danmarks eller Sveriges myrområden, varifrån det har kommit till Virasforsen med någon kringresande smed? Två olika resultat och de föremål, som hittats senare, tyder i vilket fall som helst på en plats med många kontexter. Också tidsbestämningarna, gjorda av spikarna till vikingabåten i Salmi på Ösel, var avvikande: (HELA 2149: 5813 år, HELA 2150: 2705 år och HELA 2520: 2485 år). Däremot gav jämförelsedateringar av ben från samma fyndplats resultatet från merovingertidens slut till vikingatid 700 – 900 e.Kr. (Nordqvist 2011).
Virasforsen_files/viirankoski.pdfshapeimage_3_link_0

Skedborren l.148 mm, b.12 mm(KM 39069:8) är svår att datera, för föremålet är en antik uppfinning och den hörde t.ex. för mer än 1000 år sedan till de gotländska vikingasmedernas arbetsredskap på Mästermyr. Borren användes allmänt ända till 1900-talet.



Slaggens mikrostruktur avslöjar att smederna i Virasforsen har smält järnet i en ässja. (Länk: Dateringslaboratoriet/grundämnesforskning).

Korrosionen på isbrodden med tre piggar har omvandlat järnet till magnetit. Eller är det fråga om ett bältesspänne?

Lieknivens skiktade struktur visar att smederna i Virasforsen behärskade också härdsvetsningen.

På platån, som blev under motorvägen, hittades ett fragment av en järnåldersyxa (KM 39609:17), som omvandlats till wüstit. På ljusmikroskopbilden ser man en härdsmältningsfog och två dubbelsvetsade stållameller.Yxan är mycket svår att datera typologiskt. Fragmentet kan dateras även till 1500 – 1600-talet och höra till arbetsredskapen till en smed, som jobbat på Smedjebacken, för området är mångperiodiskt och där har funnits bosättning allt från kamkeramiska stenåldern.

På övre bilden till vänster finns en keltiskt inspirerad, spiralmönstrad s.k.Bornholms bälteshake av järn från Virasforsen (h.12,5 m). Till föremålet har hittats en exakt motsvarighet med precis samma mått från Bornholm i Danmark (se teckningen tillhöger: E. Vedel, Bornholms Oldtidsminder og Oldsager, 1886, p. 78), och de kan därför t.o.m. vara tillverkade i samma smedja (National Museum of Denmark: No: C 1212). Den allmänt godkända dateringen av Bornholmshaken går till förromersk järnålder ca 500 – 300 f.Kr. Bälteshakar av motsvarande typ har hittats också i Uppland, Rasbo brandgravfält (RAÄ659), i Göteborg, Härlanda (GAM:487 15:98) och i Grimstad i Norge (C 28297). De är alla daterade till romersk järnålder (vyonhaat_kartta.jpg).

        Smederna använde samma typ av spiralmönster också på merovingertid och järnåldern, såsom i Globbe vikingatida järnpannas fastsättning av skaftet (Arge 2000). Virasforsens bälteshake är vad man vet den enda i sitt slag i vårt land. Bälteshaken är också ett av det viktigaste skandinaviska föremålet, då man bestämmer dateringen av boplatsen i Virasforsen. Museiverket returnerade föremålet, men då arbetsgruppen påpekade om bevisen ovan införde Museiverket haken till sina samlingar på nummer KM 39609:30.

Järnålders isbrodd, alltså en isbrodd, för en häst – järn. Motsvarande föremål (KM 284: 1-1) har hittats i Saltvik på Åland och är daterat till vikingatid 800-1050 e.Kr.. (URL: http://suomenmuseotonline.fi/fi/kohde/Arkeologian+osasto/KM284%3A1b? pathId=1.184.183.6302.&itemIndex=352. [Haettu 3.12.2011]). På övre bilden finns en borrända, två hästskospikar, som liknar Thors hammare samt en kättinglänk med en hake/lås i ändan, som förmodligen är en del av en grythängare. Det kan också vara fråga om t.ex. beteskättingen till en ko.


Bredvid ässjan vid Virasforsen hittades även resterna av en gropugn, som använts till järnframställning, samt järnframställningsslagg med rikligt av heterogena dendritiska wüstitanhopningar. Slaggets mikrostruktur motsvarar den relativt homogena strukturen för typiskt järnålders järnframställningsslagg. (Park, Rehren 2011; Blakelock, Martinón-Torre, Veldhuijzen, Young 2009; Buchwald 2005, 2003; Hjärthner-Holdar, Kresten, Larsson 1997‚ Peets 2003; Pleiner 2000, 2005 och 2006). Det verkar som om smeden som råämne har använt skrotjärn och halvfabrikat, som möjligen kommit från Mellaneuropa via Skandinavien, men av bevisen som hittades på den övre terassen år 2012 framställde han också järn av lokal limonit(magnetit) eller rödmylla (hematit).

Upptill möjligen en kistnyckel – järn (KM 39609:4)? Föremålets vågformade form påminner om det fragment av en nyckel som hittats i Birka och som daterats till vikingatid 700 -1100 e.Kr. Nyckeltypen antas ha varit i bruk ännu på medeltiden. (URL: http://mis.historiska.se/mis/sok/fid.asp?fid=419672&g=1). Nyckeln från Birka är platt medan nycklar hittade i Sandby på Öland samt Värnamo och Lanna i Jönköping är runda (avaimet.png). I Virasforsen har också hittats föremålen på bilderna nedanför d.v.s kistlås, skedborr, i mitten tillplattade kättinglänkar (KM 39609:9) kanske från en grytas upphängningslänkar, typiska för vikingatid, två skovlar (KM 39609:16), ett fragment av en yxegg osv. vilket tyder på en kringresande smed/snickares verktygsback. Liknande verktygslådors lås hittades år 1936 i Mästermyr på Gotland.


På några terasser ca 50 - 150 m nordväst om Smedjeuddens norra fyndplats har man hittat även andra järnåldersförmål såsom fragment av en yxegg, kvartsavslag, pilspetsar, reglar, fragment av knivar (KM 39609:12-13), en lie, fragment av en skära (KM 39609:14-15), ett eldstål (KM 39609:18), bältesögla av brons, kläpp av en skälla, järnålderskeramik, en bälteshake av järn, delar av betsel, en remsölja av brons, isbroddar (KM 39609:19), en hästskos isbroddar (KM 39609:10), samt ytterligare bitar av en bronsskiva och kopparnitar, som kanske är från ett kärl. Keramikens struktur, liksom också järnframställningsslaggets mikrostruktur tyder på tillverkning under romersk järnålder. Också den textiltryckta och asbestblandade keramiken tyder på detta.

Ett fragment av spetsen till ett ljuster (KM 39609:1) samt ett fragment av en skära eller lie (KM 39609:2) från Smedjeudden vid Virasforsen. Knivar både av denna modell och skärknivar var kända redan under romersk järnålder och fynd av det här slaget från medlet av järnåldern och vikingatiden har hittats bl.a. på Ösel och Wierland (Virumaa) i Estland (bl.a. Tvauri 2010; Peets 2003; Laul & Tónisson 1991; Kivikoski 1973). Föremålet kan också vara ett barkjärn e.dyl., framställd av en nyare lie, för på eggens ryggsida syns en förstärkning. Dess användning har kanske felaktigt antagits ha blivit vanlig i Finland först på medeltiden. Det torde vara på sin plats att granska teorin, för på 2000-talet har det hittats lieskäror med förstärkning också från romerska järnålders slut.


Om ovannämnda järndatering vore jämförbar med dateringen från Salmi på Ösel och om radiokolens mängd i marken är konstant, får man för Virasforsen som förnuftigt jämförelseresultat 1492 år. En del av föremålen, såsom en bälteshake, en spiralformad ringnål m.fl. är helt klart järnålders och passar bra med det här tidsperspektivet till romersk järnålder. De ässjesvetsade fragmenten, som hittats på Virasforsens övre terass kan tyda på återanvändning av järn. Lika bra kan de vara s.k. primärsmidesprodukter, alltså rengörningssmiden som uppstått i efterjärnframställningen, av vilka en del av någon orsak gömts? Å andra sidan blev slutprodukten i de små grop- och lådugnarna från romersk järnålder av förhållandena så liten att smeden var tvungen att ässjesvetsa små delar samman, för att få ett massivare råämne till t.ex. en yxa eller ett vapen.

        Som en möjlighet föreslog Museiverkets forskare att smeder på 1500 - 1600-talet har använt förhistoriska föremål som råvaror (Niukkanen 2012). Det är mycket möjligt att smeden skulle ha rövat föremål från gravar på ett antaget gravfält, som befunnit sig på en sandbacke ca 300 m norrut, och använt dessa som råmaterial. Varför skulle järnföremål, såsom brottstycken av eggfragment och slagg i så fall ha spritts i olika lager på ett så stort terassområde som 300 x 350 m? Ur metallurgisk synvinkel kan man ännu misstänka att vore det så klokt eller överhuvudtaget möjligt att utnyttja t.o.m. sådana föremål till råämne som redan för hundratals år sedan förvandlats till magnetit, wüstit och järnoxid. För det tredje kan man tänka sig att det skulle finnas en mera vardaglig förklaring till varför det på området fanns kniv- och andra eldvapenfragment och att man inte använt dessa som återvinningsmaterial; smeden behärskade kanske härdning av kolstål men inte eggens anlöpning efter härdningen. Eggen kan beroende på sin kolhalt och sina blandämnen härdas t.o.m. till glashård, men om den inte anlöps kan den lätt gå av, om den träffar en sten eller då man gröper ur, vrider i eller klyver trä. (bl.a. Peets 2013; Pleiner 2005,2006; Buchwald 2005; Godfrei & Nie 2003). I stället för den i arkeologisk källlitteratur förekommande akademiska förklaringen, såsom ”begravningsritualer” och ”offergåvor”, kan man begrunda också metallurgin ur smedens och snickarens synvinkel, vilka har smitt och använt kniven.

        Gravsfältstanken kan dock inte helt åsidosättas utan arkeologiska utgrävningar, för på järnålderns gravfält har man hittat järnframställningsslagg, ässjesvetsat m.m. slagg framställt i en smedja, liksom också tecken på förstörda boplatser (Wessman 2010). En sandbacke eller sluttning, som innehåller järnmalm kan vara en praktisk plats till såväl boplats, järnframställningsplats som gravfält! Också på den steniga backen mellan terasserna och den södra udden, som blev under motorvägen, kan det ha funnits ett brandgravsfält från romerska tiden (Rohiola 2013), för ännu i början av december hittades en järnålderskniv och en bronsring i branten till motorvägens kant.

        Den tydligaste skillnaden till typiska fynd från ett gravfält är att vapen fattas helt, om man till sådana inte räknar yxa, såg, kniv, lie, skära eller fragment av dessa. I backens södra sluttning hittades fem olika slaggkluster, som använts till järnframställning och smedjeverksamhet. I alla dessa förekommer därtill både rester av de grop- och lådugnar som använts vid järnframställningen, järnframställningsslagg, primärslagg som uppstått vid reningssmide, sekundärt slagg som uppstått då man smider järnföremål, avslag, keramik och koljord. Enligt ögonbedömning verkade slagget från början vara förhistoriskt, då det skilde sig från bl.a. den södra uddens svartgråa och lätta smedjeslagg p.g.a. sin bruna färg, magnetism och vikt. Alla fem kluster kan i princip med anledning av sina små höjdskillnader vara från olika tidsperioder.

        I en del av det äldre slagget kunde man i ljusmikroskop urskilja tecken på användning av järnskrot, men i största delen av det magnetiska slagget finns rejält med wüstitdendritiska granbarrsliknande tillpackningar, vilket tyder på järntillverkning, Också de smälta järndroppparnas struktur på bottenskållornas undersida verkar vara speciellt homogena. Denna droppformation är typisk för tidig järnframställning (Blakelock 2009, 2012; Magnusson 2008; Grandin 2008; Forenius 2005; Pleiner 2005, 2000; Peets 2013, 2003). Detta har kunnat visas också av Kymmenedalens smeder i de järnframställningsexperiment, som gjordes på 2000-talet, där man försökte simulera den järnålderstida tornugnens verksamhet. Om träkolets storlek, malmens tillmatning, blåseffekt, luftmängd l/min, yttre temperatur osv. hålls jämna, är också det smälta slaggets droppformation och de första järndropparna, som faller på ugnsbottnen, relativt lika stora. (bl.a. Jäppinen 2004 – 2007; Nygård 2005 – 2006; Kallio 2008 – 2009). Järnframställningsprocessen är dock i fysikalisk mening en ytterst fraktal företeelse där många omständigheter inverkar på slutresultatet, och därför kan det också bildas större stycken av dropparna som smälter framför inblåsningsmunstycket. Också i några arkeometallurgiska undersökningar av förromerska järnålderns smältugnar, har det hittats smälta järndroppar av samma typ samt små smälta järnstycken.

På övre bilden finns ett bronsbeslag, från ett bälte eller tömmar, som hittades med metalldetektor på den västra övre terassen (d. 25 cm) under slutgranskningen våren 2012. På terassen fanns ett smutsigt sandlager som sträcker sig till 30-40 cm:s djup, några möjliga boplatsgropar, fragment av järnföremål, slagskärvor, samt bronsålders- och järnålderskeramik. Föremålets framsida är möjligen ytbehandlat med amalgamsilver? Motsvarande beslag har hittats i bl.a Lettland och Skottland och de är där daterade till romersk järnålder och/eller merovingertid. Museiverket returnerade även detta föremål åt arbetsgruppen. Nertill en 188 mm lång pilspets av järn (KM 39609:11) samt en mindre pilspets, som inte närmare kunde bestämmas.

Troligen ett bälgmunstycke - järn? Till munstycket har troligen smitts en tilläggsholk för att hindra överhettning? Tilläggsdelen är konisk och diametern i munstyckets öppning är ungefär 8 - 10 mm. Ca fem meter från ugnen hittades tidigare en halvfärdig kon av ett litet stål, som böjts i ändan. Kanske smeden planerade att göra ett nytt bälgmunstycke men föremålet lossnade från tången då det smiddes? Ovanpå av reducerat järn ässjesmitt råämne, som kanske lossnade från tången och försvann mitt under arbetet?

På udden mot sydväst i västra delen av Virasforsen, alldeles vid motorvägens norra kant, hittades sommaren 2012 två tunga slaggskållor (eng. bloom). De har troligen på grund av sin runda botten blivit tillverkade i en gropugn eller i en tornugn med rund botten. Slaggets wüstithalt är enligt mikroskopundersökning ovanligt hög och det tyder på misslyckad järnsmältning (Jäppinen & Nygård 2012). Slagget är starkt magnetiskt. Möjligen kan det vara en s.k. lådugn med väggar av radade skifferstenar, men som saknar bottensten, för ca 100 m ifrån på samma terass, vid södra kanten (h. 12,5 m) av de östligaste områdena, hittades skifferstensbitar sintrade i hög värme. Det är också mycket möjligt att det är hundratals år mellan ugnstyperna och kontexterna på olika höjd? På skållornas botten finns smälta wüstitdroppar, vilket är typiskt för processen då temperaturen inte stiger tillräckligt och/eller då luftmängden, som tillförs i ugnen är för liten. Då malmen härdas i metallisk form, smälter den till slut i droppar framför bälgmunstycket, där temperaturen kan stiga till över 1400°C.

I de efterundersökningar, som gjordes våren 2013 vid motorvägens kant hittades ett flertal järnföremål, arbetsredskap och reglar, som kanske hört till en verktygslåda av mastermyr.pdf-typ. Tydligen hörde också en såg.png till samlingen. Sågbladet hade i tiden brustit vid skaftet och smeden hade fogat ihop bitarna med två nitar. Motsvarande sågar har hittats bl.a. i Novgorod, Gotland och Birka och de är daterade till ca 1000-1200-talet. En skaftsåg är utan arkeologiska undersökningar svår att datera för modellen har varit i bruk ännu på medeltiden och på nya tiden.

I granskningarna under år 2013 hittades mera slaggkluster på terassens södra sida på motorvägsområdet samt på norra sidan av terassen. På 1–5 meters avstånd från bullervallens kant (h. 10-12m) hittades i vårens granskningar en söndrad järnsmältningsugn och stycken av bränd lera. Allt eftersom schaktmaskinerna hann flytta jorden kom nytt material i dagen. Enligt fyndtätheten kan man uppskatta att material med säkerhet försvann under jordmassorna. Liksom i terassens andra slaggkluster verkade det som om slagget systematiskt hade söndrats i små bitar. Jordmånen var fin brunfärgad sand, i vilken slagget fanns ända till 30-40 cm djupt. Bland slagget fanns också kvartsavslag och olika slag av keramik från flera olika kärl samt ur olika kontexter med början på bronsåldern (KM 39609:22-29).

        I mängden fanns också en bit asbestblandad s.k. Luukonsaarikeramik (se bilden oppe i mitten), vilket stöder tidigare dateringsbedömningar. Keramiken verkar finnas på olika ställen på Virasforsens sandbacke. Luukonsaarikeramiken har förknippats med sydkustens järnframställningsplatser (Pesonen 2014; Lavento 2013). Av ett kolprov från en gropugn i detta kluser fick man den redan tidigare nämnda AMS-dateringsanalysen 204 -47 f.Kr. (Poz-573349). Intressant är också det stycke skiffersten som förvittrats i hög hetta och som troligen har lossnat från väggen till en järnframställningsugn eller ässja (jfr. Lavento 1999). Skiffersten förekommer inte i Lovisatrakten, alltså är stenen hämtad någon annanstans ifrån? Skifferstensbitar finns också i slaggblandningen från Pyttis, Kärsäharju (jfr, Pesonen 2008). En del av det smälta wüstitslagget har kallnat mot den släta stenytan (övre bilden).

På terassens södra sida under den nuvarande bullervallen hittades en nål till ett spänne i järn samt ett kilformigt järnföremål, som man har kunnat använda som trädfällnings- eller klyvningskil? Kilen är i alla fall ässjesvetsad i flera lager och det kan även vara ett fragment av ett stämjärn med skaft, med vilket man slog sönder slagg (jfr. Forenius & Grandin 2005). Föremålet hittades ca 5 m från närmaste slaggkluster. På bilden syns klart kolfattigt metalljärn, grå wüstit och magnetit samt ett tjockt rostlager. Sprickkorrosionen har framskridit längs svetsfogarna, i vilka det har blivit rikligt med slagginslutningar. Det kan vara fråga om en egg av en tappyxa av baltisk modell, vilka har påträffats på olika håll längs kusten (bl.a i Malmsby depå) ända till Karelen (Uino 1996).

Samtidigt upptäckte arbetsgruppen en annan fyndplats ca 50 m norrut från den stenbyggda ässjan i Virasforsen. På en liten platå grävdes en försöksgrop och där hittades kulturlager och kvartsavslag. Fyndplatsen ligger alldeles invid motorvägen och i slutet av år 2011 märkte man att platsen sträckte sig ända till vägområdet. Den presenterades för Museiverkets forskare hösten 2010, men enligt dem fanns ingenting som tyder på järnålder. Det gråa sotlagret verkade enligt forskarna vara vanlig filtreringsjord. Enligt arbetsgruppen var det fråga om smutsjord och kulturlager. Museiverket har låtit arkeologer undersöka och inventera Virasforsens terasser och/eller undersökt området flera gånger, vilket kunde ha inverkat på forskarnas tolkning och på det att Museiverket inte ansåg det nödvändigt att börja undersöka platsen p.g.a. amatörers anmälan om den ( Boström 1940, Sarkamo 1956, Bergström 1977, Vuoristo & Lesell 2005, samt Rosted 2007 (Rosted 2007.pdf), Ranta & Niukkanen 2011 (granskning), Maaranen 2013 (granskning). I den år 2005 gjorda inventeringen hittade forskarna ingenting som tyder på järnåldersboplats och av inventeringsrapporten förblir det oklart om man alls undersökt väglinjen (viira_inventointi05.jpg)? Enligt tidigare undersökningar hade man hittat Luukonsaari asbestkeramik på området redan på 1950-talet (Sarkamo1956). Också arbetsgruppen hittade Luukonsaari asbestkeramik på vägområdet vid bullervallen. Vårt lands ledande järnåldersforskare har också frågat sig varför arkeologerna har svårigheter att hitta järnålder- eller medeltida boplatser (t.ex Lavento 2005; Uino 2003)?       

        Platserna på den södra udden kan mycket väl höra till samma kontext, men det kan också ha förflutit flera hundra år mellan dem. På platån hittades sommaren 2011 flera olika föremål och metallfragment, såsom en spiraltvinnad ringnål av järn som använts till att fästa en mantel, fragment av knivar och skärknivar, bältesbeslag, en nyckel, en amulett från järnåldern tillverkad av en skiva i brons (jfr. Kivikoski 1973), kvartsavslag, glas etc. Motsvarande spiraltvinnade ringnålar har hittats i gravar från folkvandringstiden 400 - 600-talet. Motsvarande, men en litet tjockare, nål har hittats i Lihula i Estland.och har ansetts vara från 1200-talet. På samma terass hittades också ett kruthornsmått , typiskt för 1500 – 1600-talet samt små bitar av fönsterglas. En glasbit är rundad och den kan vara från ett dricksglas eller en flaska. Fragmenten av isbroddar verkar däremot vara från järnåldern och tyder på verksamhet året om.

        En del av föremålen, såsom delar av vapenbälten samt fragment av amuletter, kättingar, knivar och skäror, väckte till en början associationer till gravsättningar eftersom en del av eggvapenbitarna förefaller medvetet förstörda (jfr. tidigare metallurgisk synvinkel om eggfragment)? En del av föremålen kan vara halvfabrikat, smidda av smeden eller stycken av återanvändningssjärn. I sanden på terassen har lera blandats eventuellt av en plog eller harv, och kanske verkar jorden av den orsaken vara helt blandad. Troligen har en eller flera byggnader funnits på terassen. Är det fråga om en gravterass från romersk järnålder eller från folkvandringstiden, på vilken 1500- talssmeden byggde sin bostad ca 40 m söderom sin smedja? På Smeduddens västra kant fanns några runda gropar i rad med några meters mellanrum. På deras östra sida fanns rikligt med gevärshylsor. Groparna verkade inte vara skyttegropar och i en del av dem fanns tjockt med sotjord. Är det gropar, där man förvarat rovor eller laxar, eller är det kanske t.o.m. brandgropgravar från folkvandringstiden?

På några terasser ca 50 - 150 m nordväst om Smedjeuddens norra fyndplats, vid motorvägens landskapskorridor (h.10-12 m) har man hittat mera järnåldersförmål såsom järnslagg, fragment av en yxegg, kvartsavslag, retuscherade pilspetsar, reglar, fragment av knivar, en skära, ett eldstål, en bältesögla av brons, kläpp av en skälla, järnålderskeramik, en bälteshake av järn, delar av betsel, en remsölja av brons, isbroddar osv. Jordmånen var fin på terasserna (h. över 12 m) och delvis på 40-50 cm:s djup fanns mörkfärgad sand, i vilken det fanns blandat kvarts- och stenavslag, slagg och järnföremål. På området som tolkades som smedens arbetsområde, ca 15 x 20 m stort, fanns också sotjord som sträckte sig till motorvägens norra körfil.

        Klockpendlarna och skärorna tyder på att man på järnåldern har bedrivit jordbruk på Virasforsens platå och att strandängen användes som betesmark. En möjlig pollenanalys av sediment från det närbelägna Kortesuo skulle kunna visa att det idkats odling här. Åt hästar och boskap måste man i vilket fall som helst slå gräs till vinterförråden. De en- och tvåpiggade isbroddarna, betsellänkarna och en remlänk av brons visar att man kände till hästen redan på järnåldern i Virasforsen. Broddarna skiljer sig från de hästskospikar, som liknar s.k. Thors hammare och de sätts mot kanten av hoven. (jfr. t.ex. Madre&Luik 2009 och Land 2007). I början av december (1 -5.12.2011) hittade arbetsgruppen, på de terasser som blev under motorvägen, bitar av skiffersten som kanske hört till en skifferstensugn, smidesgropar, järnslagg, smälta fragment av järn, sotblandad jord, avslag och keramik avmagrad med fältspat/ kvartskross. Keramikens struktur, liksom också järnframställningsslaggets mikrostruktur tyder på tidig järnålder. Den äldsta dateringen från den stenåldersboplats, som finns på närliggande stenbacke är 3300 f.Kr.

        Arbetsgruppen utförde under våren, sommaren och början av hösten 2012 flera efterundersökningar och hittade på motorvägsområdet mera slaggkluster samt lämningar av ett flertal blästerugnar och/eller gropässjor, Vidare hittade man blästerslagg, järnframställningsslagg, keramik, slagskärvor av kvarts och porfyr, spikar, fragment av knivar, skäror, ett försilvrat kärl - kanske ett fragment av en vågskål, bältessöljor av järn, delar av en järnkastrull, gångjärn och ett sällsynt blästermunstycke av järn. En del av fynden torde dateras till bronsålderns slut eller till den förromerska järnåldern med anledning av keramiken. Där munstycket hittades (h. 12,5 – 14 m) har det funnits en gropugn eller ässja, som använts vid järnframställning. Från den rasade ugnens botten togs ett kolprov av slagget våren 2012, och i oktober 2013 gav en AMS- dateringsundersökning (Poz-57349) resultatet 204 – 47 f.Kr.


I efterundersökningar gjorda under år 2013 hittade arbetsgruppen två nya slaggförekomster i branten på ca 17 meters höjd. Dessa platser kan med tanke på höjden höra till Virasforsens äldsta och dateras till början av förromersk järnålder, möjligen till 700 – 500 f.Kr? Efter en kartläggning med metalldetektor på det östra slaggområdet

gjordes i juni en 1 x 1 m stor och 25 cm djup provgrop, där man hittade den övre bildens 80 mm långa pilspets (KM 40018:1), (vikingatid?), en kniv samt rikligt med söndrat järnslagg, av vilket en av bottenskållorna från ässjan limmades ihop (se övre bilden 1:1).

        Den limmade bottenskållan är av sekundärt wüstitslagg och har bildats i en symmetrisk gropässja. I övre ändan syns gropar av det upphettade råämnet samt slagspår i råämnesjärnet, vilka söndrat skållan. Ässjan befann sig troligen bredvid smältugnen och man kan anta att övre bildens råämne (10 x 40 x 45 mm, 86g), som hittades 2 m från ässjan, blev till på platsen då smeden svetsade ihop järnbitar, som han samlat från smältugnen och då han smidde råämnet rent från slagginslutningar.

Mikroskopundersökningen visar att bottenskållan delades före slagget hade svalnat till ca 800 oC eller litet högre temperatur. Smeden söndrade bottenskållan genast då han fått sitt arbete färdigt. Av de slagspår som blivit kvar i slagget kan man se att man använde en järnstång av storleken 8 x 16 mm i genomsnitt. Det torde alltså inte vara fråga om att man söndrat slagget och strödde ut det på gravfältet i samband med begravningsritualer? Om det vore fråga om en rituell sönderslagning av slagget, så deltog smeden i så fall i ritualen? Ur smedens synvinkel vore detta inte en förnuftig handling (jfr. Rantanen 2012 Tuhat vuotta sitten eläneiden seppien aivoituksia ei voi valitettavasti täydellisesti rekonstruoida. Övers. till svenska : De smeders tankegång, som levde för tusen år sedan kan man tyvärr inte helt rekonstruera).

        Bredvid ett annat järnålderskluster/smedja, som fanns ca 50 m mot sydväst, hittades ett bälgmunstycke av järn eller ett inblåsningsmunstycke (KM40018:2) till en järnframställningsugn (övre bilden i mitten). Varför fanns munstycket bredvid ugnen? När smeden blästrade luft med bälgen så sögs det möjligen in os (CO) som sedan antändes av en gnista och bälgen exploderade i bitar? Sådana olyckor inträffade nu och då ännu för hundra år sedan. Munstyckets ena ända öppnar sig liksom till en avbrusten kon, där skarvet eller lädret var behändiga att täta och binda fast. Av den brända leran att döma användes ett munstycke (tuyure) framställt av separat lera. Det konformade föremålet till höger är kanske ett halvfärdigt munstycke, som är smitt i ändan på ett litet städ. Föremålet hittades ca 7 m från det tidigare nämnda smältningsområdet mot söder, vid den nuvarande bullervallen.

    Högre upp i branten på ca 17 meters höjd, hittades i provgropen till det västra slaggklustret förutom wüstitslagg även ett fragment av en holkyxa, som syns på övre bilden (KM40018:3). Dess egg har böjts då den har träffat i en sten eller i det avsvalnade slagget. Eggens spricka fick kanske sin början från en dåligt svetsad fog. Också bland järnframställningsslagget från Pyttis, Kvarnby hittades en holkyxa, som brustit på mitten, då den använts till att hacka med. Båda yxorna har betydelse vid dateringen. På den översta bilden i den övre bildserien finns en tappyxa med skaft, vilken också torde ha använts till samma ändamål och som gjort att skaftet till sist har brustit. Orsaken till detta torde vara den slagginslutning som uppstått i fogen vid ässjesvetsningen, och som hindrade järnlamellerna att svetsas fast i varandra.

Resultatet tyder på att man tillverkade järn i Virasforsen (KM 39609) på den förromerska järnålderns andra hälft. I så fall är det fråga om en av vårt lands äldsta kända järnframställningsplatser? På romerska järnåldern skummade Virasforsen rakt ut i havet, som sträckte sig till åkerkanten på terassens södra sida, ca 7 m högre än den nutida havshöjden. Där bildade den en lagun, som skyddades av holmarna vid nuvarande Holmgård.

        Den nedre bildens dekorerade keramikbitar hittades från motorvägens och bullervallens kanter före dateringsanalysen. En del av dem verkar vara Morbykeramik. Detta var förutom föremålen den första antydningen, som går att datera, om att terassen kan höra till en boplats från bronsåldern eller romersk järnålder. Arbetsgruppens tidigare bedömning var aningen yngre, beroende på bl.a. järnbälteshakens och ringspännets ålder, alltså 200 – 500-talet. Utbredningsområdet av Morby keramiktyp sträcker sig således från

        Borgå till Tessjö i Lovisa. På två mindre terasser, mellan två flyttblock, fanns ett område där det verkade finnas rester av en byggnad och/eller en smedja. Där fanns det ett flertal rester av gropugnar och ässjor, som använts vid järnframställning. Dessa sydligaste terasser förstördes slutgiltigt under våren/sommaren/hösten 2012 under den arbetsväg som byggdes bredvid den norra körbanan och bullervallen.

Poznań Radiocarbon Laboratory 18.10.2013 (Poz-57349)

På frågan, vilka järnålderns invånare var, kan man som svar endast framföra spekulationer? Man torde, enligt det fyndmaterial man hittat, ha haft kontakter i både Baltisk och Skandinavisk riktning. Efter tideräkningens början och troligtvis redan före hade den från östra Sverige till Egentliga Finland inflyttade befolkningen flyttat litet i gången mot öster. Nya genforskningar tyder på att befolkningen anlänt också från Baltikum. Man tillägnade sig begravningsritualer både från Estland och Sverige. Asbestkeramiken å sin sida tyder på kontakter med inlandet via åar och älvar? Keramiken hade kanske följt med på handelsmännens resor, då de anlände till kusten för att idka handel och köpa de produkter som smederna framställt. Utifrån rösgravarna kan man tänka sig att hela Finska vikens kust var bebodd på den tiden. Det ser även ut som om bosättningen koncentrerade sig enbart till å- och älvmynningarna.

        I detta nu har endast några av vårt lands järnframställningsplatser undersökts metallurgiskt noggrannare och undersökningarnas tyngdpunkt har varit östra och norra Finland på axeln S:t Michel – Hyrynsalmi – Rovaniemi (t.ex. Buchwald 2005; Lavento 2005, 1999). Kustområdenas järnframställningsplatser från järnåldern har veterligen inte undersökts en enda en. Virasforsen och de andra på sidorna framförda troliga järnframställningsplatserna i Kymmenedalen kan tyda på att järnkulturen har kommit till vårt land också från sydväst. Kanske en estnisk koloni under förromersk tid först bosatte sig i Virasforsen och senare under yngre romerska tiden fick tillskott av skandinavisk bosättning? Troligen fanns trafik- och handelsförbindelser i båda riktningarna redan på bronsåldern? Virasforsen var kanske en handelsplats och fiskebas där man förutom den periodiska järnframställningen fiskade och idkade pälshandel (jfr. Lavento 2005; Salo 2003)? Och vilket är Virasforsens samband med romerska tidens yxdepå i Pernå, Malmsby eller Illby, Böle samt med de andra boplatserna och brandgravarna från romersk järnålder, som hittats i Kymmenedalen? Framställde man Pernå Malmbys järndepås tappyxa, spjutspetsar och liar som behövdes i jordbruket i Virasforsen?

Det verkar som om smeden, då han sökte efter metalljärn, försökte avskilja en mindre sexkantig bit (se kakan på 703,4 g på övre bilden) ur den i gult glödande slaggkakan med en holkyxa eller ett stämjärn. Då slagget hade kallnat måste han dock konstatera att smältningen hade misslyckats. I stället för järn hade det uppstått wüstit. Orsakerna till misslyckad smältning kan vara många. I arbetsgruppens egna järnframställningsförsök i Pyttis, Stråka märkte man (2004-2005), att orsaker kan vara malmens låga järnhalt, blåsningsugnens alltför korta uppvärmning, hetpunktens alltför låga temperatur, alltför liten mängd av primär inblåsningsluft l/min., den icke förvärmda och höstkalla inblåsningsluftens avsvalningseffekt, exploderande av bälgarna (en ensidig bälg kan sluka oset och explodera av en gnista) osv.

        Enligt arkeologerna kan misslyckandet med smältningen bero på att verksamheten skett på våren vid kallt väder före höväxten, eller på hösten då höet redan varit stjälpt? Tanken kan vara riktig för ingenting visar direkt på att man skulle ha förvärmt grop- eller lådugnarna under den romerska tiden. Å andra sidan har man med försök visat att smältningen kan misslyckas av många andra orsaker. Som den troligaste fysiska orsaken till misslyckandet kan man ändå framföra ugnens alltför låga temperatur i inblåsningsfokuset, med den påföljd att träkolets bildade kolmonoxidhalt blir så låg (jfr. Boudoars jämviktsdiagram) att metalljärn inte kunde bildas (Jäppinen 2014). På den övre bilden syns med röda pilar de begränsade symmetriska slaglinjerna. Slagget spjälktes tydligen med en holkyxa eller ett stämjärn, liknande en tappyxa, eftersom två fragment hittades bland slagget. På platsen hittades förutom järnslagg också kvartsavslag och många sorters järnålderskeramik samt föremålen på bilden, vilka kan dateras till järnåldern.

        Den övre bildens prov har tagits loss från slaggskållan. Det innehåller litet fajalitiskt glasartad matris och ovanligt mycket wüstit (se mikroskopbilden). Manganhalten är 1,2 vikt% (se bilden nedan), vilket tyder på att slagget uppstått ur järntillverkningsprocessen (Blakelock2014.pdf).

Museiverket började i september 2013 katalogisera fynden, som fr.o.m. hösten 2010 hittats från motorvägslinjen, och uppgjorde en rapport om det granskningsbesök som gjordes till Abborfors och Virasforsen (Maaranen 2013). I rapporten tas fram det problem som grundar sig på uppgifternas tillförlitlighet och den härav uppkomna ”svårigheten att tolka platsernas karaktär i Abborfors och Virasforsen bättre”. Med detta vill man peka på de bristfälliga dokumenterings- m.m. metoder som amatörarbetsgruppen använt. Det är ett problem, som gruppen mycket väl är medveten om. Då man gör en helhetsbedömning borde man dock i stället för att demonisera ta i beaktande att arbetsgruppens verksamhet grundade sig i båda fallen på att rädda föremålen, som blev under motorvägen och bullervallen, och i många fall tävlade man med schaktningsmaskinerna. Ansvaret för att Virasforsen blev lämnad oundersökt och att de två nämnda platsena blev förstörda bär däremot endast och enbart Museiverket.

        I rapporten konstateras därtill att ”metalldetektorns användning som hjälpmedel skulle vara motiverat att överväga, som en del av det andra arkeologiska fältarbetets utveckling”. Förslaget är motiverat för detektorer har varit tillgängliga för arkeologerna i 40 års tid och för de forskare som s.a.s. är insatta i ämnet har instrumentet funnits i fältarbetsutrustningen lika länge. Nutidens metalldetektorer fungerar automatiskt och vid behov förmår de skilja på olika metaller. Instrumentets användning fordrar i princip inte ens några specialkunskaper. Nedan terassen som schaktmaskinerna har skalat och motorvägens norra bullervall i april 2014.

        I samband med slutarbetena på den nya motorvägen i augusti 2014 hittades invid bullervallen bl.a. slagg, ett stämjärn av järn och ett laxljuster med en hulling (jfr det första fotografiet på sidan), av en typ man hittat också i det järntida Birka (t.ex. SHM 13973), samt en bit Morbykeramik, ornerad med s.k. kattfotstämpel, som kom fram efter ett regn.


Lovisatraktens strandförskjutningskurva enligt kalibrerade radiokoldateringar gjorda på undersökningar av Helsingfors Universitets geologiska fakultet. (Saarnisto 2014; Mökkönen 2006; Saaranen 2005; Miettinen, Eronen, Hyvärinen 1999). Enligt undersökningen har landhöjningen relativt jämt blivit långsammare under de senaste 8300 åren. Dagens landhöjningstakt i Lovisanejden är ca 2 mm i året. Kurvan ger en riktlinje om att havsstranden på bronsåldern sträckte sig nedanför den förstörda terassen nära motorvägens norra körbana. Men på den förromerska tiden hade stranden p.g.a landhöjningen dragit sig bakåt halvägs till Virasforsens udde eller litet mera söderut i riktning mot Holmgård. Enligt dateringen borde smeden alltså ha varit tvungen att bära vattnet, som behövdes vid järnframställningen och i smedjearbetet, i kärl till den övre terassen.

Virasforsen på bronsåldern

Virasforsens järnframställningsplats

Vikingatidens slut - tidig medeltid

        Efter Museiverkets granskningsbesök i Virasforsen hösten 2013 plockades de artefakter, som syns på nedre bilden och vilka höstregnen spolat fram från motorvägens bullervalls och den södra körbanans kantsluttning, där ytlagret skalats bort, Också på våren 2014 hittades vid bullervallens kant mera keramik, som regnen spolat fram. Kvartspilspetsen torde vara från bronsåldern? Å andra sidan förekom kvartsavslag och stenslagskärvor i samma lager som järnföremålen och slagget, så kanske man retuscherade pilspetsar och använde dem ännu på den romerska järnåldern till vardagsbruk? Keramiken hittades på ett litet område från flera olika kärl. En bit ser ut att vara textilkeramik. En lång järnpik verkar vara en liten till jakt använd spjutspets, vars bett är tillplattat och böjt och som kanske satt fast i ett urholkat träskaft före fastsättningen. Eller är föremålet en syl eller en grov nål eller en tjock tovnål? De fyra provgroparna, som gjordes på området visar att kulturlagret sträckte sig till ett djup på 40-50 cm.

        Det tredje fragmentet på bilden till höger är det andra bronsföremålet, som hittats på den övre terassen och är kanske ett fragment av ett armband eller ett bältesspänne? De två föremålen på den nedre bilden hittades på sluttningen till motorvägens södra körbana ca 150 m mot ostsydost på kanten av den steniga backen (h. 13 m), som finns just före Virasforsens broar. Bronsringen lär vara en remdelare, upphängningslänken till ett bälte eller till en täljknivsslida. Eggen och ringen fanns bredvid varandra i den fåra, som en grävmaskinskopa gjort. Med järnslev har man kanske skyfflat rödmylla och kol i järnframställningsugnen? Slevens form påminner om bottenskållans profil på den övre bilden, så den kanske har använts som kolslev och kanske smeden tryckte ässjegropar med sleven i den mjuka sanden?

Var fanns malmkällan, som smeden i Virasforsen använde? Vid tidigare utgrävningar på backens krön (h. 22-24 m) konstaterade man flera stenbelagda eldstäder, vilka är daterade till stenåldern. På utgrävningsområdet fanns också starkt röda jordlager (se diagrammet ovan, ©Museiverket/ Sarkamo 1956). På området hittades dessutom asbestkeramik, vilket också hittades på terassen bredvid bullervallen och som har hittats på kustens järnframställningsplatser från romerska tiden. Utgrävningsgruppen upptäckte/igenkände tydligen inte järnslagg. Enligt radiokoldateringen är boplatsen daterad till stenåldern ca 3300 f.Kr. (Rostedt 2007). Det torde troligen vara fråga om en mångperiodisk boplats, liksom hela det södra området verkar vara. Även den röda jorden och asbestkeramiken, som hittats kring eldstäderna och terassen, tyder på detta? Är rödmyllan hematit eller med andra ord järnmylla eller järnsand och hör jordlagren och de med röd jord fyllda groparna till ett gravfält från järnåldern eller är det fråga om förbehandling (rostning) och/eller ett förvaringsområde av järnåldersmalm (jfr. William, Forenius, Grandin, Andersson 2007; Buschwald 2005; Pleiner 2000)?

        Enligt arbetsgruppens mikroskopundersökningar, Dateringslaboratoriets grundämnesundersökningar samt de i England gjorda arkeometallurgiska undersökningarna (SEM/EDS) är Virasforsens wüstitslagg järnframställningsslagg (Blakelook 2013-2014; Oinonen 2013; Jäppinen & Nygård 2013). Enligt dateringsundersökningarna torde det vara från förromersk järnålder (Goslar 2013).

En schaktningsmaskin har jämnat ut en järnframställnings- och/eller boplats, som fanns mellan bullervallen och den norra körbanan på en terass, som lutade svagt mot öster, mellan stora stenblock. Synliga är mörka koljordsfläckar och mörkfärgat kulturlager, ur vilket arbetsgruppen hann plocka bl.a. ässjeslagg, tre fragment av en liten kniv, en betsellänk av järn, en isbrodd med bara en spik samt några bitar keramik från järnåldern. Kolfläckarna verkade vara resterna av en gropässja. En annan möjlighet är att det var pålkonstruktionen av en nerbrunnen byggnad? På den övre bilden finns samma terass med ett öppet område mot Holmgård, just innan vägarbetena inleddes i början av september 2011. Bakom träden syns Tessjö å, som under romerska järnåldern var en havsvik.

   

På terassen norr om ässjan hittades en tvinnad ringnål (övre bilden) av en typ som man funnit i gravar från folkvandringstiden (KM 39609:5). Nålen användes till att fästa en mantel eller är en tovnål (Uino 1997). Tvinnade nålar och speciellt hammarsmyckesringar har speciellt ofta hittats i gravar i Mälardalen och på Åland, men de har också hittats i Lihula i Estland och i Ladoga i Karelen. Bredvid nålen hittades en 75 mm lång amulett, framställd av en ca 1,2 mm tjock bronsskiva. Den påminner till sin modell om en tand av ett rovdjur – en björntand (bl.a. Kivikoski 1973). Enligt Museiverket är det dock fråga om en replika från historisk tid och föremålet returnerades till arbetsgruppen (Ruonavaara 2012).

        Enligt mikroskopundersökningar, som arbetsgruppen utförde, är det fråga om ett av en bronsskiva hamrat amuletthängsmycke med formen av en tand (eller kniv), som dateras till romersk järnålder eller folkvandringstid. I Ryssland och Baltikum har den här typens föremål daterats till slutet av yngre järnåldern 1100-1200-talet och i Lettland till 1000-1200-talet (Uino 1997). En äldre vapensamlare ansåg att det var ett kruthorns mått? Enligt kristallstruktur och korrosionsgrad verkar föremålet vara från järnåldern. Två försök att rekonstruera föremålet visade att det inte är så lätt att framställa som man skulle tro av dess form att döma: (karhunhammas.pdf). Bredvid amuletten hittades den nedre bildens bronsskivor samt två kopparnitar, vilka kanske är från ett söndrat kärl? I den runda bronsskivan finns ingraverat streckmönster, vilka kanske avbildar solen eller stjärnorna. Det lär vara fråga om ett halshängsmycke, där upphängningslänkens öppning är gjord med en pik eller knivudd och vars yta är blankad. På samma terass hittades också den nedre bildens bågryggade liekniv, som troligen kan dateras till folkvandringstiden (bl.a. Ruusuvuori 2009; Peets 2003; Lehtosalo-Hilander 1982).

Övre bildens bågeggade lieskära med kort skaft (KM 39609:14) hittades med metalldetektor på övre terassen. Sådana har hittats både i Estland som gravfynd och i Skandinavien. Föremålet torde dateras till förromersk järnålder? Nertill en liten fårskällas klämt. Enligt en arkeolog skulle det dock vara en nyckel? Föremålen visar att man idkat odling och boskapsskötsel redan på tidig järnålder i Virasforsen. Möjligen i framtiden utförda utgrävningar ock pollenanalyser kan stärka uppfattningen. På nedre bilden ett rektangulärt (7 x 28 x 77 mm) eldstål (KM 39609:18), en sotfärgad lerkärlsbit från ett tunt lerkärl och med punktstreckad dekoration är kanske från merovingertid? På bilden till höger järnålders allmänkeramik, samlad omkring terassens östligaste järnsmältningskluster samt en slagskärva (h. 12-13 m). Längre ner en bränd bit av en skiffersten, troligen en sten från järnframställningsugnen. Till höger ett möjligt fragment av ett blåsmunstycke.

Virasforsen

Till de intressantaste fynden förutom Luukonsaari- och Morbykeramiken hör de från samma terass hittade lerkärlsbitarna med textiltryck. Som blandämnen har använts lera, fältspat, litet kvartssmulor och något slag av organiskt fiber. Textilkeramik har sällan hittats på vårt lands kustområden. Enligt de nyaste undersökningarna har textilkeramiktillverkningen fortsatt också efter bronsåldern ända till efter vår tideräknings början och möjligtvis även härifrån framåt. Lavento har fastställt de keramiska områdena till fyra undergrupper, där Virasforsen hör till Räisälä keramikområdet (Lavento 2001). Bl.a. I Estland har man hittat textilkeramik, som daterats till den yngre järnåldern.

        En del av Virasforsens keramikfynd plockades från marken efter regn och en del hittades, då man siktade jord från den ränna som en schaktningsmaskin öppnat, alldeles vid kanten av den norra bullervallen. I samma kontext finns också allmänkeramik från järnåldern, kvartsslagskärvor, artefakter som härrör sig till förromersk järnålder samt såväl järnframställningsslagg som primärt och sekundärt smedjeslagg, som daterats till romersk järnålder 204-47 f.Kr.

Med anedning av slaggets förhöjda Mn-halter kan man framföra att det förekommer järnframställningsslagg i Abborfors, på Hundberget, i Kvarnby och Virasforsen. Troligen härstammar forsbyslagget från Forsby järnbruk och är utspritt på närliggande åkrar? Från Klåsarö analyserades endast ett prov och dess tolkning blev oklar. Däremot tyder Hundbergets, Kvarnbys och Virasforsens slagg på järnframställningsslagg från tidig järnålder. Likheten på kontexterna samt höjdläget stöder också den här tanken.


Tillpackning av wüstit

Grundämneshalternas vikt% för Virasforsens järntillverkningsslagg (Blakelook 2014)

Slaggets grundämnshalt vikt%

Abborfors1                 Abborfors2                 Hundberget                    Klåsarö                    Forsby                        Kvarnby                        Virasforsen1           Virasforsen 2

Enligt ortnamnsforskarna är vokalbildningen i namnet Tessjö ovanlig, och tyder på betydligt äldre skandinavisk bosättning längs ådalen, jämfört med den hittillsvarande historieuppfattningen. Detsamma gäller namnen Abborfors, Pyttis och Kymmene, som alla är ovanliga och tyder på gammal skandinavisk bosättning (Schalin 2014; Heikkilä 2014). Man anser också numera att en del av de nya växtarterna längs Tessjö å, såsom axveronika (Veronica spicata), har vandrat in från Ålandshållet under vikingatiden. Axveronikan har påträffats också i Pyttis och Helsingfors (Pykälä & Bonn 2000; Kasviatlas (URL). En annan sällsynt nykomling är hasselörten (Asarum europaeum), som vandrat upp längs Tessjö ås övre lopp, ända till trakterna kring Itis.